Var går skillnaden mellan gott och ont? Jaget och den andre? En samhällskritik som skildrar den så kallade verkligheten och den som producerar nya? I hela sin yrkeskarriär har Lars Norén arbetat som besatt med dessa frågor och många fler, alltid på gränsen till det mest otänkbara.
Jag tänker på hur hans dramer kunde skapa nya dramer – pjäsen ”7:3” uppförd 1999, där nynazistiska fångar använde scenen som plattform för sin främlingsfientlighet, fast Noréns grundläggande budskap med pjäsen var att främlingen först och främst bor inom oss.
Scenen användes också som skenmanöver, då nynazisterna under de obevakade permissionerna kunde planera och genomföra rånen, som resulterade i de fasansfulla Malexandermorden. Främlingshat visade sig vara tätt sammankopplat med polishat, liksom oförmågan att acceptera den andre och oförmågan att acceptera lagen. Att som teaterregissör ge samhällets utstötta, vilka de än är, en scen, är också ett sätt att respektera den andre i sitt absoluta främlingskap.
Att Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson i sin tur inte respekterade den konstnärliga pakten, kan knappast läggas på Norén, tänker jag nu när jag blickar tillbaka på hans gärning och undrar varför man gick så hårt åt Norén när det begav sig. För Noréns teater är framför allt ett instrument för att uppmärksamma och förändra samhällsproblem. Men kan man förändra döden?
De sista åren har Noréns högexistentialistiska pjäser och poesi varit en enda stor förberedelse inför döden, som slutligen kom och tog honom, mitt under pandemin 2021.
De sista åren har Noréns högexistentialistiska pjäser och poesi varit en enda stor förberedelse inför döden, som slutligen kom och tog honom, mitt under pandemin 2021. I en värld där döden är mer tabu än någonsin, kan man se Noréns dödsfugor som ett försök att göra döden mindre skrämmande, mindre otänkbar, ja rentav, humoristisk. Jag har själv aldrig skrattat så mycket på teater som på Noréns nattsvarta ”Poussière” som hade urpremiär 2018 på La Comédie-Française, och som handlar om ett par turister på ett hotellkomplex i ett fattigt land som förbereder sig mer eller mindre medvetet för döden.
I Paris har Svenska Institutet tillsammans med förlaget L’Arche som gett ut flera böcker av Norén i Frankrike och teatern La Comédie-Française, för vilka Norén satt upp flera pjäser, under våren arrangerat ett långt program i hans ära med utställning, pjäsuppsättningar och samtal med skådespelare och annat löst teaterfolk som samarbetat med Norén. Kärleken och beundran är stor i detta Norénland, där Norén likt en mäktig, undandragen Gud blivit ännu större i sin frånvaro.
”Få i Sverige vet hur stor Lars Norén är i Frankrike”, skriver Svenska Institutets nya chef Sara Arrhenius i pressmaterialet, och så är det. "Kanske vår tids största dramatiker och poet", enligt Éric Ruf på La Comédie-Française.
Vårdare eller familjemedlemmar? Det framgår inte. Deras likgiltighet är språklös.
Norén sattes upp i Paris redan 1989 med pjäsen ”Nattvarden” på Théâtre national de la Colline i Aubervilliers och har sedan dess oupphörligen satts upp på såväl små och stora teaterscener. Detta har gjort att han har haft och har en oöverskådlig betydelse för teaterfolk som ser honom som den nordiska melankolins prince noir, strax efter Ingmar Bergman.
På Svenska Institutet kan man nu, fram till 30 juli, ta del av en ljusdunkel Norén-utställning som arrangerats som en labyrint av texter, teaterdräkter och objekt som tillhörde Norén, bland annat hans skrivmaskin.
Här och där, på stora projektionsdukar kan man se spridda scener ur den flera timmar långa pjäsen ”Stilla liv” som uppfördes på Dramaten i Stockholm 2017. 90 tysta scener, som utspelar sig mellan 1890 och 2015 skildrar ett samhälle som håller på att skalas av likt en lök, inpå dess innersta kärna – tystnaden. I en av pjäsens starkaste scener kan man se en gammal kvinna sakta men säkert dö, medan tingen omkring henne plockas bort av människor. Vårdare eller familjemedlemmar? Det framgår inte. Deras likgiltighet är språklös.
Utställningen visades på Nationalmuseum i Stockholm hösten 2022 med titeln ”Stilla liv”, och har nu i versionen för Svenska Institutet curerats av Bobo Ericzén tillsammans med Lars Noréns dotter Nelly Bonner. Det är en andaktsfull liten utställning, mystisk och pedagogisk på samma gång. Det enda som fattas är en och annan fåtölj att sjunka ned i, ja helt enkelt bekväma möbler som kan höja den sakrala känslan.
En av programmets höjdpunkter är ett samtal på Svenska Institutet där Magnus Florin berättar om Noréns verkliga teaterarkitektur. En annan är uppsättningen ”Fragments”, ett tvåtimmars hopkok av Noréns pjäser från 70-talet fram till i dag, upplästa av några av hans mest älskade franska skådespelare.
Norén lät honom tala till punkt, och efter ett tag sa han – ”Vad bra, då kan du ta in denna sorg i arbetet med din roll”.
Det är många igenkänningar, lika många skratt inför norénska oneliners från både pjäser och egna skrifter: ”Vi är redan döda, det är bara en fråga om tid”, ”Du borde bli inlåst någonstans – Jag är redan inlåst med dig”, ”Varför går du på teater? För att förändra samhället eller för att inget ska förändras i samhället?” och ”Det är inte offren jag har lust att visa, utan den värld som gjort dem möjliga”.
Mest berörd blir jag när skådespelaren Hervé Pierres efteråt berättar för mig hur han, när han fick läsa pjäsmanuset till ”Poussière”, precis hade förlorat sin far. Han blev så drabbad av Noréns sätt att hantera döden och dödsångesten, och var så djupt omtumlad efter faderns bortgång, att han kände sig tvungen att gå fram till Norén och säga att han inte var kapabel att vara med. Pjäsen låg för nära.
Norén lät honom tala till punkt, och efter ett tag sa han – ”Vad bra, då kan du ta in denna sorg i arbetet med din roll”. Sagt och gjort. På premiären dog Hervés mor. Han fick sörja sin förlorade far och mor, på scen, kväll efter kväll, vilket så småningom blev livräddande: ”Norén förde mig tillbaka till livet igen” säger han med stor värme, och tillägger: ”han hade i sig ett mörkt ljus”.
Jag njuter av dessa ord länge därefter och tänker att Noréns liv har slocknat, för att hans mörka ljus ska kunna lysa starkare inom oss nu.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dagböcker är litteraturens svar på det ändlösa scrollandet
LÄS MER:Hur kan politikerna inte fatta vilken skatt Folkteatern är?
LÄS MER:Recension: ”Prosa 2020” av Lars Norén
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
