Hur mycket är en teater värd?
Inte särskilt mycket, vad det verkar. M och SD har sedan länge velat strypa regionens anslag till Folkteatern i Göteborg. Under veckan anslöt sig KD till linjen.
Visserligen tycks det ännu råda någon sorts enighet om att konst spelar roll, majoriteten i regionfullmäktige är emot. Ändå märker jag att jag har svårt att lämna frågan. För när KD:s Conny Brännberg tog ton för ett par dagar sedan var det som om de sedvanliga ekonomistiska klichéerna dansade långdans. Det var fromma förhoppningar om externa finansiärer och populistiska jämförelser mellan vård och kultur. Men också oprecisa påståenden i budgetförslaget som att det ”ur skattebetalarnas perspektiv inte är rätt att så pass mycket medel riktas till en verksamhet som endast få tar del av.”
Verkligen? För en återinflyttad skattebetalare som jag själv ter sig argumenten helt obegripliga. Fattar ni ens värdet av vad man har skapat här, mitt i regionens hjärta, KD och Conny Brännberg?
När jag bodde i Göteborg under 90-talet och det tidiga 00-talet var Folkteatern en halvsovande, för att inte säga halvdöd, institution. En scen som var så angelägen om att tillfredsställa alla att ingen blev glad. Där spelades bruksteater och håglösa dramatiseringar av pocketboksuccéer: ”Juloratoriet”, ”Simon och ekarna”, ”Aprilhäxan”.
Oftast såg det likadant ut, en naturalistisk scenbild i folkhemsmiljö, arbetarmatriarker i klut som torkade händerna mot förklädet och gubbar som söp och högg ved.
Det finns rentav fog för att påstå att Folkteaterns konstnärliga och kreativa utveckling saknar inhemskt motstycke under de senaste tio åren
Inte särskilt många av oss under femtio sprang direkt benen av oss för att se något där. Snarare rådde en sorts allmän konsensus om att Folkteatern visserligen var en bussig institution med hjärtat på det rätta stället, men knappast särskilt angelägen.
Sedan dess har i princip allting förändrats. Under Lars Noréns och Ulrika Josephssons, och därefter Frida Röhls, konstnärliga ledning har Folkteatern förvandlats till en verkligt levande organism, en av få scener i landet som faktiskt känns som en modern storstadsteater.
Det finns rentav fog för att påstå att Folkteaterns konstnärliga och kreativa utveckling saknar inhemskt motstycke under de senaste tio åren.
Inte bara repertoarmässigt, även om den också varit urstark – i synnerhet det senaste året med föreställningar som ”Quasimodo”, ”K”, ”Content” och ”Skönheten i kaos”. (De tre senare händelsevis med en beläggning mellan 97 och 99 procent.)
Utan också som urban mötesplats. Där de andra regionala scenerna, som operan och symfonikerna, med sin institutionella tyngd framför allt lockar en äldre publik har Folkteatern mutat in en plats i stadens medvetande som de flesta andra bara kan drömma om. Man har blivit en institution som, i klass med Young Vic i London eller Public theater/Joes Pub i New York, på ett avslappnat vis suddat ut gränserna mellan en yngre och en mer traditionell – det vill säga medelålders – scenkonstpublik.
Detta vill man alltså klubba ihjäl, samfällt och i berått mod?
Å ena sidan spjutspetsteater och rum för samtal i form av boksläpp, filmvisningar och poesiläsning, å andra sidan ett par glas vin och kroghäng. Det har gjort att lokalerna i sig alltmer antagit skepnaden av ett informellt kulturhus mitt i staden. Och som GP:s teaterkritiker Lis Hellström Sveningson dessutom påpekade i sin kommentar i veckan: ”I Göteborgs och regionens kulturliv är Folkteatern en viktig aktör, en röst som utmanar och kompletterar andra. Inte bara konstnärligt och inte bara de stora institutionerna, Folkteatern bistår med sina resurser även det fria scenkonstlivet.”
Detta vill man alltså klubba ihjäl, samfällt och i berått mod? Efter vinterns uppståndelse är det svårt att dra några andra slutsatser. Först pinsamma och ovärdiga vräkningsränker med smygtagna bilder på kulturaktiviteter i krogmiljö. Därefter käbblet om hyran och mumlet om att Hotell Drakens gäster kan störas. Och så nu, till sist, veckans KD-utspel om att ”endast få” tar del av Folkteaterns utbud.
Visserligen kan den publik som söker sig till teatrar i största allmänhet te sig futtig i jämförelse med den folkmassa som ställer sig framför Metallica på Ullevi. Men man kan också angripa det från ett annat håll: hur mäter man de upplevelser som införlivas i denna föregivet mindre publikgrupp, de sinnen som vidgas, intrycken, aha-upplevelserna, de existentiella bråddjupen som blottläggs av konst och kultur?
Och hur mäter man de uteblivna upplevelserna hos alla dem som i dag kanske främst ser Folk som en mysig krog, men som i morgon tar steget in i salongerna och får sitt liv ruckat i grunden?
Vi vet vad Oscar Wilde sade om den sortens andefattig sifferdans: att veta priset på allt och värdet på inget. Trist bara att KD och Conny Brännberg – som talade så vackert om Folkteatern när den hotades i vintras – skulle sälla sig till den skaran.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det här är ord som borde ge oss alla kalla kårar
LÄS MER:Låt studenterna slippa Joakim Lamottes frågor om flaggan
LÄS MER:Därför är allt jävelskap i vår tid mammornas fel
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
