Lärarinnan Bian Zhongyun var 50 år när hon slogs ihjäl av sina studenter på ett universitet i Beijing. Uppeggade av tidens och ordförande Maos revolutionära påbud om rening samlades en flock unga rödgardister runt sina lärare i augusti 1966. Vedergällningens tid var här, äntligen dags att utkräva hämnd för kollegiets borgerliga avvikelser, kontrarevolutionära tendenser och, tja, allmänt trista attityd.
Så tonåringarna slog Bian Zhongyun i bojor, tvingade ner henne på knä och misshandlade henne med påkar, sparkar och slag. Tillsammans med andra för revolutionärerna misshagliga lärare tvingades hon bära stora korgar med jord fram och tillbaka i den stekande solen, suga vatten från en skitig mopp, kastades därefter upp på en sopkärra där livet till sist rann ur henne. Under tiden gick hennes mördare för att köpa isglass till sig själva, det var trots allt en varm sommardag.
Det är skakande att läsa ”Rött minne”, den brittiska journalisten Tania Branigans reportagebok om såren efter den kinesiska kulturrevolutionen och som nyligen kommit ut i svensk översättning.
Inte bara för att den är full av groteska – och av regimen nedtystade – historier som Bian Zhongyuns, utan också för dess skildring av kollektivets våldsamma potential. Själva förarbetet – destabiliserande propaganda, polariserande retorik, konspirationsteorier – kräver förvisso ett visst tålamod. Men när själva grunden väl är lagd behövs det inte mycket för att aktivera massans blodtörst. Det vet varenda auktoritär regim. En liten knuff, en lögn i precis rätt ögonblick, och helvetet är igång.
Likväl finns det ekon därifrån som ljuder in i vår tid, in till oss i väst, och som borde oroa oss mer än vad de numera gör
Granne kan vändas mot granne – som i Anna Bikonts reportagebok ”Vi från Jedwabne” om pogromerna på den polska landsbygden 1941. Syskon vändas mot syskon, make mot make, barn mot föräldrar.
Nu är naturligtvis kulturrevolutionen ett extremt exempel, ett av 1900-talets vidrigaste brott mot mänskligheten, som drevs av sina egna specifika historiska, politiska och materiella förutsättningar. Likväl finns det ekon därifrån som ljuder in i vår tid, in till oss i väst, och som borde oroa oss mer än vad de numera gör.
Tania Branigan benämner dem själv i sitt förord: hur hon aldrig hade väntat sig att ministrar i hennes eget Storbritannien skulle ta till auktoritära knep som att angripa experter, intellektuella och ägna sig åt kulturkrig. Eller att ”människor i väst skulle visa upp ett så tydligt anlag för fanatism, vara så splittrade och låta sig rubbas så djupt av konspirationsteorier”.
Eller, för den delen, att en demagog i USA skulle försöka elda på en pöbel att förhindra ett fredligt maktövertagande efter ett demokratiskt val.
Det är järtecken som gör Tania Branigans bok mer angelägen än mycket annan läsning just nu. Och som möjligen också förklarar de senare årens populärkulturella intresse för rämnade fasader och massans berusning – vad en gradvis nedtrappning av det civiliserade samtalet och misstron mot pluralismen gör med oss som samhällsvarelser.
I den ”Flugornas herre”-influerade tv-serien ”Yellowjackets” störtar till exempel ett helt fotbollslag med mer eller mindre välanpassade tonårstjejer i den kanadensiska vildmarken. Under kampen för överlevnad bleknar civilisationens fernissa bort hos tonåringarna och slår omsider över i orgiastisk kollektivism. De skapar en egen kultisk mytologi där alla är aktivt delaktiga och där ingen därför bär något enskilt ansvar för de våldshandlingar som snart utförs mot dem som ställts utanför gruppen.
Det oroväckande är att orden som både hon och de andra inblandade urskuldar sig med låter så bekanta
Parallellt med skildringen av tonårstjejernas förvildning följer vi några av dem i nutid, i vuxen ålder. Djupt traumatiserade av händelserna i skogen, men också besynnerligt impregnerade av dem, aldrig riktigt återanpassade till civilisationens normer och spelregler. För att låta sig förvandlas till djur i flock är så lätt, att leva med förvildningens konsekvenser desto svårare.
Något liknande kan sägas om fler av de ideologiskt rusiga flickor som, kanske inte deltog aktivt i mordet på Bian Zhongyun för snart sextio år sedan, men åtminstone fanns med i dess utkanter, stod och tittade på.
Som Wang Youqin, vittne till skeendet, och som ägnat hela sitt vuxenliv åt att först nedteckna händelserna på skolan och sedan metodiskt uppmärksamma offer efter offer i kulturrevolutionen.
Eller rödgardisten Song Binbin som på sätt och vis blev ansiktet utåt för denna ”röda augusti”. År 2014 bad hon officiellt om ursäkt för sin delaktighet i lynchningarna, efter att ha ägnat ett helt liv åt att försöka glömma.
Det oroväckande är att orden som både hon och de andra inblandade urskuldar sig med låter så bekanta: Vi kände att vårt land höll på att byta färg, vi kände att det var hotat. Vi sveptes med. Vi var rädda för att säga emot. Vi tappade kontrollen. Vi visste inte vad vi gjorde. Kraften i revolutionen var för stor.
Det är ord som återkommer i alla tider, efter alla stora brott och som – i dessa dagar av polarisering, demagogi och förfrämliganden av dem som inte sägs passa in – borde skicka kalla kårar utmed ryggraden på oss alla. För i det ögonblick som vi börjar söka oss ut i vildmarken förvandlas vi alla förr eller senare till djur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Låt studenterna slippa Joakim Lamottes frågor om flaggan
LÄS MER:Därför är det viktigt att vi fortsätter skriva för hand
LÄS MER:Filmen om Gudrun Sjödén väcker en spännande tanke
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
