Det finns en ytterst sympatisk tanke med SVT:s återkommande dokumentärer om drevmärkta offentliga personer.
I en tid där sociala medier-pöblar och ständigt rasande affekter tar heder och ära av människor på ren rutin försöker SVT:s filmer ta ett kliv tillbaka och få perspektiv på det som dittills tecknats i svart och vitt.
Det har visserligen gått lite sisådär. Programmet om komikern Soran Ismail och metoo härom året hittade aldrig riktigt rätt ton. Ett annat om influencern Margaux Dietz var en ren katastrof av inställsamhet och uteblivna följdfrågor.
I den senaste som kom under veckan funkar det bättre. Den här gången handlar det om designern Gudrun Sjödén – i går mest känd för att ekipera kulturintresserade damer, i dag för att ha yttrat sig kränkande gentemot sin personal, enligt den alldeles utmärkta granskning som tidningen Expressen gjorde 2022.
Inte för att det är sådär jättesynd om Gudrun Sjödén, ens på andra sidan drevet. I dokumentären kryssar hon runt på Manhattan, i jakt på en flådig lägenhet att köpa. Och fortsätter av bara farten att gnälla om PK-Sverige, förunderligt obenägen att ta in kritiken från inte minst sin personal.
So far, so bland.
”Det här beskriver ju en helt hemsk människa”, säger hon medan hon läser protokollen. ”Jag håller inte på så.”
Men det finns ett ögonblick i dokumentären som är närmast existentiellt. Halvvägs in i filmen visar det sig nämligen att det inte alls är Gudrun Sjödén som stått för en av de värsta utsagorna om hudfärg som avslöjades i Expressens granskning.
Uttalandet ska i stället ha kommit från företagets vd, Ann Adelsson. Det pikanta är att Adelsson i dokumentären dittills diskret suttit och skjutit över skulden på Gudrun Sjödén. Visserligen får hennes affärspartner tala för sig själv, säger Adelsson, men det som påstås ha sagts är oacceptabelt: ”Man pratar inte så.”
Så när reportern langar fram dokumenten som påvisar Adelssons skuld vägrar hon först att erkänna.
”Det här beskriver ju en helt hemsk människa”, säger hon medan hon läser protokollen. ”Jag håller inte på så.”
Det går naturligtvis att avfärda som en lögn, rakt av. Sådant som makthavare brukar säga innan de lämnar intervjustolen i Uppdrag Granskning eller kör upp stopp-handen mot kameralinsen. Men det är mer intressant att tänka på det som en existentiell kris i realtid. Att Adelsson faktiskt talar sanning när hon säger att hon inte känner igen denna människa hon läser om.
Problemet är ju bara att det inte uppfattas så från en annan plats i rummet, eller rentav underifrån
Glappet mellan självbild och andras uppfattning, vackra ord och konkreta handlingar, är en komplicerad sak. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att ganska många människor som hävdar rätten att kalla bakverk för n-boll, eller gastar om bögar och fruntimmer i diverse tidningars kommentarsfält, inte alls anser sig vara rasister eller misogyna homofober. Utan snarare ser sig som grovkorniga frifräsare, rebeller mot elitens repressiva språkpåbud.
Problemet är ju bara att det inte uppfattas så från en annan plats i rummet, eller rentav underifrån. I sin vd-roll verkar Adelsson veta precis hur hon ska lägga orden, och sympatiserar säkert till och med med företagets vackra värdegrund. Men så finns den här andra, lite mer informella, sidan av henne – no-nonsense-människan, mellan-skål-och-vägg-ladybossen. Den i eget tycke charmigt frispråkiga, hon som gillar att röra om och för vilken det aldrig tycks föresväva på allvar att raljerandet riskerar att förnedra människor.
Ett slags obekymrat id – för att tala freudianska – som även på det stora hela fått fullt spelutrymme i våra dagar. (Inte minst i de digitala fikarummen och i röstbåsen.)
Kanske får Ann Adelsson här syn på henne för första gången, på riktigt. Och kanske, men bara kanske, inser hon nu att existentialisterna hade rätt. Man är det man gör, inte vad man tycker att man själv är. För denna text som hon just nu förvånat läser ”beskriver ju en helt hemsk människa.”
Det fråntar henne inte ansvaret, frågan är om det ens utgör en förklaring. Men om det är något som dokumentären lyckas med så är det att jag som tittare i alla fall ställer mig själv frågan. Inför nästa sociala medier-drev.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Var gärna svensk – men våga inte sälja majblommor
LÄS MER:Därför är det viktigt att vi fortsätter skriva för hand
LÄS MER:SD borde applådera dragshowkulturen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
