Johan Hilton: Därför är det viktigt att vi fortsätter skriva för hand

Debatten om handskrift rör någonting djupare än det sedvanliga tjafset för och emot digitaliseringen. Tvärtom borde vi oftare försvara långsamheten i ett samhälle där mycket annat går fort, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det råder ångest i läs- och skrivfrågan.

Under de senaste veckorna har SvD:s ledarskribent Paulina Neuding i ett flertal texter uppmärksammat riskerna med överdigitalisering av skolan. Barn lär sig inte längre att skriva för hand, noterar hon, allt fokus ligger på skärmar. Hon har fått understöd i sin oro av den här tidningens politiske redaktör Adam Cwejman och Borås tidnings Anela Murguz.

Och givetvis mothugg – bland annat av Mattias Beijmo i Aftonbladet som menar att allt motstånd är meningslöst. På Twitter har frågan redan reducerats till ett uttryck för kulturkrig, ett begrepp som nu tycks inbegripa i stort sett vad som helst.

ANNONS

Att det hela förvandlats till en tvistefråga är däremot intressant, det är nästan som på den gamla goda digitaliseringsyrans tid – när all form av kritik mot utvecklingen fnystes bort som uttryck för bakåtsträvande och teknikfientlighet.

I själva verket tar ju Neudings texter både den digitala omvälvningen och dess långsiktiga konsekvenser på allvar. I sin nyutkomna och mycket läsvärda essäbok ”Bokens folk – en civilisationshistoria från papyrus till pixlar” skriver författaren Joel Halldorf fint om just den revolutionära potentialen i förändrade kommunikationsformer. När skriftspråket uppstod framträdde inte bara ett nytt sätt att sortera information och organisera inre världar – utan en helt ny människa, förmögen att tänka abstrakt och vindlande.

Att detta påverkar vår världsbild och självuppfattning behöver man inte vara luddit eller skärmhatare för att se

Digitaliseringen innebär ett liknande skifte. Den värld som den anbefallit oss till har uppenbara konsekvenser för vår informationsbearbetning, som blir flyktigare. På förhållandevis kort tid har vi börjat läsa mer översiktligt, har svårare att koncentrera oss, klickar rastlöst vidare, stannar alltmer sällan i de fördjupande ögonblicken.

Att detta påverkar vår världsbild och självuppfattning också på sikt behöver man inte vara luddit eller skärmhatare för att se. Egentligen är det märkligt att debatten om handskrift blossar upp just nu. Tvärtom borde vi oftare försvara långsamheten i ett samhälle där mycket i övrigt flimrar.

ANNONS

Och där spelar faktiskt handskriften en viktig roll.

Att skriva för hand är en möda, vilket också är själva poängen. Det tålamod som krävs tvingar oss inte bara till en viss eftertänksamhet och större koncentration, utan förbättrar också inlärningen. Genom att fatta pennan och sätta den mot papperet skriver vi bokstavligt talat in oss i en historisk tradition och lär oss att bemästra ett uråldrigt hantverk som i alla tider bundit oss människor samman. Det finns ett egenvärde i den sortens färdigheter.

Personligen hatade jag länge min hieroglyfiska handstil som ingen utom jag kan uttyda

Att bokstav för bokstav pränta ned någonting för hand är heller inte bara ett sätt att organisera tanken, utan också att göra ett avtryck. De tecken vi fäster på ett papper säger någonting – utöver orden – om både oss själva och vår individualitet i en värld av digital anonymitet. Selma Lagerlöfs kraftfulla berättarton hade antagligen kunnat bryta igenom vilket medie som helst. Men att studera hennes handskrivna brev och berättelser gör också någonting med själva intrycket av henne – det är som att ett temperament framträder ur bläck och de nogsamt, närmast perfekt lutande, bokstäverna.

Jag är inte av dem som ser en analfabetisering bakom nästa hörn, eller fruktar att vi blir dumma i huvudet av att kommunicera via sms-lingots emoticons, anglicismer och förkortningar. Men jag tror att vi på allvar måste värna det fysiskt säregna och personliga avtrycket i en tid och en kultur som premierar affekt, flyktighet och ögonblickligheten i digital kommunikation eller, för den delen, snabb kunskapskonsumtion. På samma sätt som jag förmodligen skulle kunna gå i döden för slöjd, trots att jag själv hade en etta i ämnet.

ANNONS

Alla har inte samma förutsättningar, somliga upplever bristande hantverksskicklighet som stigmatiserande? Personligen hatade jag länge min hieroglyfiska handstil som ingen utom jag kan uttyda. Men tänker nu att det kanske är det som är det sammanlagda värdet av den – att den är min och att ingen annan i världen skriver exakt som jag. Som de små åsarna i ett fingeravtryck.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jag älskar att Göteborg har blivit en stad där allt förändras

LÄS MER:SD borde applådera dragshowkulturen

LÄS MER:Var gärna svensk – men våga inte sälja majblommor

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS