Koncentrationsförmåga är på väg att bli en klassfråga.
Koncentrationsförmåga är på väg att bli en klassfråga. Bild: Alexander Olivera/TT

Adam Cwejman: Befria skolan från skärmarnas tyranni

En digitaliserad skola utjämnar inte livschanserna utan förstärker ojämlikheten mellan barn.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Treans spårvagn mitt i stan är alltid packad när det är rusningstrafik. Elever från hela stan är på väg hem. Nästan alla har sina telefoner framme, oavsett om de sitter ensamma eller i sällskap. Scrollandet på Tiktok sker naturligt och automatiskt. Ibland ser jag barn som inte ens tittar på skärmen samtidigt som de scrollar, de kanske skämtar med en kompis eller tittar ut genom fönstret.

Vilken otrolig simultankapacitet, är min första tanke. Eller är det kanske snarare en total oförmåga att hålla kvar tanken på ett ställe mer än några sekunder, ständigt på jakt efter små korn av stimulans?

ANNONS

På 2010-talet ägde det rum en tyst ockupation av människans uppmärksamhet. Begåvade programmerare kombinerade kreativa algoritmer med socialpsykologi. De insåg att uppmärksamhet är tid och det är som alla vet liktydigt med pengar. I stället för att vända sig till oss som kunder så blev vi själva, i egenskap av användare av paddor och smarta telefoner, till själva varan - en produkt som mjukvaruföretagen säljer vidare till annonsörer. Varje sekund vi dröjer kvar kan mätas i pengar.

Det här var förstås ingen slump. Den smarta telefonen överträffade sina föregångare - radio, tv och datorer när det kom till användarvänlighet och interaktion. Och detta insåg företagsamma personer snabbt. 2014 utkom författaren Nir Eyal ut med boken ”Hooked: How to build habit forming products” som kartlade de många sätt som finns för att göra oss beroende. Eyal förklarade hur "digitalt nikotin" skapas av utvecklare som har en välgrundad förståelse för det mänskliga psyket.

När digitaliseringen under 2010-talet svepte över hela världen såg de flesta bara ändlösa möjligheter. Att skolan även skulle digitaliseras var egentligen bara en tidsfråga. 2018 bestämde den dåvarande socialdemokratiska regeringen att den svenska skolans arbete skulle genomsyras av digitala hjälpmedel. Skollagen ändrades och det plöjdes ned stora pengar i vidareutbildning av lärare. Digitala hjälpmedel i mängder köptes in till skolan.

ANNONS

Är det bara av godo? De som kritiserat digitaliseringen har framställts som bakåtsträvande ludditer och traditionalister. Men oaktat fördelarna med att undervisningen präglas av digitala hjälpmedel finns det flera argument för att skolan bör vara en analog (det vill säga icke-digital) frizon i ett annars genomdigitaliserat samhälle.

Skolan ska, i den bästa av världar, agera som en utjämnande kraft. Det som barn inte får hemma – vare sig det handlar om kunskap i något ämne eller studievana – kan de få i skolan. Skolan ger barn livschanser som vi alla vet är ojämnt fördelade, må det bero på arv eller miljö.

Men det finns knappt något barn som inte, i någon mån, får grundläggande färdigheter i att använda sig av digitala ”hjälpmedel” hemifrån. Kampen hemma handlar i regel om att begränsa barnens skärmtid. Alla som varit föräldrar under 2010-talet vet att paddor och telefoner har en oerhörd förmåga att behålla barns uppmärksamhet – inte sällan på bekostnad av annan lek, fysisk aktivitet och den numera utrotningshotade tristessen (minns ni den?).

Något som numera är betydligt svårare att få till i hemmet är läs- och skrivvana. Koncentration och uppmärksamhet har blivit dyrbara resurser som app-konstruktörerna sedan länge har vunnit striden om. Även vi föräldrar förlorar ofta den kampen. Hur illa är det inte då för barn som aldrig varit med om något annat än en genomdigital tidsålder i ett hem där man sällan läser?

ANNONS

En analog skola kommer inte att hämma digitaliseringen i samhället. Det kommer inte heller beröva elever kunskaper som är i någon mån är universella. Telefonen och paddan är cybernetiska extensioner av våra kroppar. Användningen av dem och deras mjukvara är självklarheter för digitala infödingar, det vill säga de som är födda under 2000-talet.

En redan befintlig klassojämlikhet mellan barn kommer däremot i en totalt digitaliserad skola att bli alltmer markerad. De föräldrar som i störst utsträckning skapar regler kring skärmanvändning eller som rentav schemalägger tid för läsning och analoga aktiviteter är ofta välutbildade. I motsats är det i regel från lågutbildade hem barn kommer med lite läsvana och hög skärmvana. Det är dessa barn som mest har att vinna av att skolan står på sig och låter lärarna göra vad de var utbildade till, och inte tvingar lärarna att agera mellanhänder mellan mjukvaruföretagen och eleverna.

”Det har funnit en okritisk hållning till digitalisering i skolan” skriver utbildningsministern Lotta Edholm (L) i en debattartikel (Expressen 21/12 2022). Hon beskriver digitaliseringen som ett experiment vars verkliga nytta inte är så självklar som förespråkarna av en total digitalisering hävdar. I detta har hon helt rätt. Och hennes insikt är en efterlängtad tillnyktring efter det euforiska 2010-talet då digitaliseringen enbart sågs som något bra och nödvändigt.

ANNONS

LÄS MER: Bedrövligt att barnen inte lär sig skriva för hand längre

LÄS MER: Varning för framtidens onlineskola

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS