Ryssland har ställt om till krigsekonomi. I dag går 40 procent av den ryska statsbudgeten till försvar och säkerhet, vilket ger landet en oerhörd militär produktionskapacitet. Ryssland har också färsk erfarenhet från ett högteknologiskt storkrig, där världens mest moderna vapenslag har testats och nya utvecklats.
För att säkra sin makt har den ryska regimen tillintetgjort all politisk opposition och tagit kontroll över samtliga nyhetsmedier i landet. Samtidigt anser den att Ryssland befinner sig i en existentiell konflikt med västvärlden. Därför utför landet redan i dag omfattande påverkansoperationer som syftar till att destabilisera och förlama sin fiende – det vill säga oss.
Vad gör Sverige om Ryssland besegrar Ukraina på slagfältet och därefter riktar sina svällande muskler mot nästa mål?
Frågan är vilseledande. En av lärdomarna i Oscar Jonssons bok ”Försvaret av Sverige” är att vi måste agera nu för att vara förberedda då. När framtidens militära utmaningar visar sig är det för sent.
En annan lärdom är att svenskar är kroniskt dåliga på just sådan framförhållning. Vi var uselt rustade inför första världskriget. Sedan var vi uselt rustade inför det andra. Och när vår del av världen nyligen kastades in i det värsta säkerhetspolitiska läget på decennier var vi kanske sämre rustade än någonsin förut.
Vi lider av svåra brister i den säkerhetspolitiska kulturen
Siffrorna som Jonsson redovisar är talande. Sverige har i dag två brigader. Som jämförelse hade Ukraina vid Rysslands fullskaliga invasion byggt upp över 30 stycken. När Kalla kriget tog slut försvann 96 procent av den svenska arméns krigsorganisation. Lokalförsvaret gick från 300 000 man till 10 000 år 2004, innan det helt lades ned. 42 flygdivisioner blev till sex. Och så vidare.
Ungefär där stod Sverige numerärt när Vladimir Putin inledde bombningarna av Kiev.
Tyvärr fungerade inte ens det oprovocerade och orättfärdiga angreppet som väckarklocka för svenska beslutsfattare. Jonssons siffror fortsätter. Förra året beställde Polen 486 raketartillerisystem. Den svenska försvarsberedningen föreslog i år att vi ska köpa 16 stycken. Före kriget hade Ukraina 120 artilleribataljoner. Sveriges plan är att skaffa två till år 2032.
Det svenska tillståndet är skrämmande. Efter att ha läst ”Försvaret av Sverige” är mitt intryck att problemet är kulturellt. Vi lider av svåra brister i den säkerhetspolitiska kulturen.
Då tänker jag inte på svenskarnas försvarsvilja, vilken Jonsson påpekar är stark. Jag syftar på kulturen bland beslutsfattare och makthavare.
Som Jonsson förklarar tydligt och träffsäkert är det ett politiskt problem att medborgare inte vet hur bra försvaret är förrän det utsätts för prövningar. Om vårdköerna är långa, eller om vägarna är fulla av hål, märks problemen omedelbart. Men försvarets svagheter blottas först när försvaret behövs – vilket lyckligtvis sällan har varit fallet.
Det medför att makthavare har svårt att dra politisk nytta av militära investeringar. De syns ju inte. Taktiskt sett är det smartare att halvera vårdköerna och täppa igen hålen i asfalten.
Samma kultur har även fostrat vad jag vill kalla för ett slags dumpacifism i relation till Ryssland
Men uteblivna beslut och utgifter är farliga. De raketartillerisystem som Sverige inte köper i år kommer att kosta mer i framtiden, när andra länder genom sina stora beställningar pressar upp priserna. Och ännu värre blir det om – peppar peppar – det visar sig att systemen vi aldrig köpte faktiskt skulle behövas. Jonsson skriver: ”Kostnaderna för investeringar man inte gjort ökar exponentiellt över tiden.”
Här finns en av bristerna i vår säkerhetspolitiska kultur: Svenska beslutsfattare och makthavare har under lång tid avvants från att ta sitt ansvar.
En jämförelse är på sin plats. År 1831 planterade svenska kronan ekar på Visingsö för att trygga flottans materialförsörjning i framtiden. Först 1975 var ekarna redo att avverkas. Flottans behov av timmer var då försumbart, varför marinchefen avböjde erbjudandet, men det hör inte till saken.
Poängen är att mark och arbetskraft togs i anspråk utan några som helst överblickbara politiska vinster. Det tidiga 1800-talets makthavare såg det som sin skyldighet att planera och investera för nationens fortlevnad över generationer, långt bortom den flyktiga samtiden.
Den ansvarskänslan brister i dag. I stället har vi utvecklat en säkerhetspolitisk kultur där statsministrar kan kalla försvaret för ett ”särintresse” (Fredrik Reinfeldt) och säga att ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret” (Göran Persson).
Samma kultur har även fostrat vad jag vill kalla för ett slags dumpacifism i relation till Ryssland. Pacifism, då vi har lutat oss tungt på handel och demokratiska insatser i stället för hårda gränsdragningar och vedergällning vid militära överträdelser. Dum, eftersom ingenting har tytt på att strategin skulle fungera.
Tvärtom. Jonsson menar att den ryska regimen betraktar våra försök att främja fred och mänskliga rättigheter som subversion: ”Det snarare ökar konfliktnivån än minskar den.”
”Försvaret av Sverige” radar upp en mängd utmaningar för Sverige
Ryssarna vet dessutom att det inte skadar dem att påverka Sverige i regimens viljeriktning. När de utför cyberattacker mot oss, eller låter sina bombflyg sätta kurs mot Stockholm, reagerar vi genom att skälla på ambassadören och utvisa några diplomater.
I den svenska säkerhetspolitiska kulturen har en föreställning slagit rot, att de maffiabossar som styr Ryssland fungerar precis som vi själva. Att de liksom vi bara vill ha fred, frihet och välstånd, och att vi över kaffe och kaka nog ska kunna komma överens. Men som Jonsson skriver: ”Vi måste jobba med det Ryssland som finns, inte det vi önskar hade varit där.”
”Försvaret av Sverige” radar upp en mängd utmaningar för Sverige. Vi investerar för lite och för sent, dessutom ofta i fel prylar. Tillkommer gör att vi inte har hållit en stabil och osviklig linje mot Ryssland.
Ändå är boken inte pessimistisk. På dess sista sidor beskriver författaren ett land som har alla förutsättningar att ta sig an utmaningarna. Utöver vårt höga välstånd, starka försvarsvilja och kompetenta försvarsmakt har vi också en egen högteknologisk försvarsindustri. Läget är alltså inte nattsvart.
Däremot är ”Försvaret av Sverige” en välbehövlig uppsträckning. Må den finna sina läsare i tid.
Läs fler texter i GP Kultur:
Sakprosa
Oscar Jonsson
Försvaret av Sverige
Mondial
265 sidor
