Recension: ”Nexus” av Yuval Noah Harari

Yuval Noah Harari är en framgångsrik författare med över 16 miljoner sålda böcker på 60 språk. I sin senaste bok ”Nexus” tar han sig an artificiell intelligens ur ett historiskt perspektiv.

På flera sätt gör Harari en förtjänstfull insats. Han drar åt snaran kring information, eftersom det är kärnan i AI, och tittar på vilken betydelse information har haft för mänskligheten.

Lertavlor som registrerade skattebetalningar i det forntida Mesopotamien bidrog till att de första stadsstaterna växte fram. Heliga böcker som kanoniserade profeters läror ledde till världsomfattande religioner. Tidningar och telegrafer gjorde moderna demokratier möjliga.

Det är spännande med historia skriven med information som ledord. Därtill är information centralt för att förstå vår samtid, liksom att sunda institutioner för information är avgörande för hur vår framtid kommer att te sig. I detta har Harari goda tankar. Han påpekar att mänskligheten har nått en vändpunkt där stora historiska skeenden avgörs av automatiserat beslutsfattande, och att vi därför behöver en ”datorpolitik för 2000-talet”.

Harari fyller boksidorna med så mycket fluff att det som är intressant drunknar i mängden – och fluffet är opålitligt, på gränsen till skadligt.

Tyvärr är det så gott som allt. Det värdefulla innehållet i ”Nexus” får plats på 50–60 sidor. Men boken är nästan 500 sidor lång. Harari fyller boksidorna med så mycket fluff att det som är intressant drunknar i mängden – och fluffet är opålitligt, på gränsen till skadligt.

Låt mig illustrera med tre exempel. Med jämna mellanrum ger sig Harari in på filosofins domäner, vilket råkar vara ett av få ämnen som jag behärskar någorlunda.

Han skriver: ”På 1600-talet fruktade René Descartes att en ondskefull demon kanske höll honom fången i en värld av illusioner och skapade allt han såg och hörde.”

Inga fotnoter. Inga förtydligande diskussioner. Påståendet om en av världshistoriens viktigaste filosofer slår läsaren som en paddel i ansiktet.

Den som kan sin Descartes förstår att Harari tänker på filosofens argument om kunskap. Descartes sökte en säker grund att bygga kunskap på och kom till insikt om att inte ens en demon skulle kunna lura en att tro att man existerar. Tror man att man finns, så finns man. Vetskapen om vår egen existens är ett tryggt fundament som vi kan bygga resten av vår kunskap på.

Detta förvisso omdebatterade argument förvandlar Harari till att Descartes skulle vara rädd för spöken. Jag vill inte kalla det ”okunskap”. Författaren har viss kännedom om filosofen, men har också fogat så konstiga ting till denna ytliga inblick att resultatet är värre än okunskap. Kanske är det … desinformation?

Något liknande gäller det Harari skriver om moderna filosofer. Många av dem, påstår han, uppfattar information ”som den mest grundläggande byggstenen i verkligheten, mer elementär än materia och energi”.

Här finns faktiskt en fotnot. I den hänvisar Harari läsaren till teorin att det inte kan uteslutas att vi lever i en simulering, som i ”Matrix”. Teorin används av filosofer för att grubbla på medvetandet, vad som är möjligt att bevisa, hur vi kan tänka på den fysiska världens yttersta natur och annat kul.

Matrix-teorin säger inte att verkligheten består av information. Inte heller tror alla som ägnar sig åt tankeexemplet att vi faktiskt lever i en simulering: Bland annat lär vi oss av teorin att det vore svårt att bevisa.

Harari hade lika gärna kunnat hänvisa läsaren till ”Alla vi barn i Bullerbyn”, eller till vad som helst som inte har med sakfrågan att göra. Författaren inte bara förvanskar filosofin. Han stoppar ord i munnen på filosofer så att de som kollektiv ser ut att förkasta vetenskaplig fysik.

Är det vanlig hederlig ”okunskap”? Eller är det liksom med Hararis beskrivning av Descartes någonting värre?

Svårast att acceptera är dock hur författaren hanterar Immanuel Kant – upplysningsfilosofen som menade att mänskligheten kan och bör nyttja sitt förnuft utan att styras av andra krafter. Rikare källa att ösa ur finns knappast för den som vill rädda mänskligheten från det automatiserade beslutsfattandets fasor.

I stället ger Harari läsaren en serie missförstånd och förvrängningar av samma sort som ovan.

Bland annat omvandlas Kants tro på förnuftet till tron på människan. Och eftersom nazister inte anser att judar är människor, resonerar Harari, kan de med stöd i Kants filosofi rättfärdiga massmord på judar. (Nazister misstar sig inte om judars mänsklighet, får man anta.)

Dessutom, om vi ska tro på Kant, borde vi inte se det som omoraliskt att döda tomater? (Ja, Harari snubblar sig fram till den frågan.)

Min poäng gäller inte Hararis bristande filosofiska kompetens. Hör här. Han fyller nästan 500 sidor med skattejuridik, demokratiteori, teologi, språk, ekonomi, internationella relationer, programmering, teknologi och krigsvetenskap.

Poängen är att Harari har så fullständigt och uppenbart fel när han skriver om filosofi att jag tvingas undra om att han har lika fel när han skriver om saker jag själv inte kan mycket om.

Poängen är att Harari har så fullständigt och uppenbart fel när han skriver om filosofi att jag tvingas undra om att han har lika fel när han skriver om saker jag själv inte kan mycket om.

Hans bok är inte pålitlig, vilket underminerar hela dess kunskapsvärde.

Det är olyckligt, inte minst för Harari själv. Eftersom Nexus är så grovt opålitlig måste man nämligen fråga sig om det är lika illa ställt med författarens tidigare böcker. Sexton miljoner sålda exemplar vittnar visserligen om framgång – men inte nödvändigtvis om trovärdighet.

Läs mer i GP Kultur:

Jesper Ahlin Marceta

Följ