Recension: ”Flödarp för alltid” av Jesper Ahlin Marceta

Det är inte riktigt feel good-romaner, den underliga genre där några av de största succéromanerna från senare år kan placeras: Jonas Jonassons ”Hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster och försvann” (2009) och Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” (2012). De hör hemma i en lätt underhållningsgenre som man inte ska bedra sig på: här handlar det om att hitta exakt rätt tonträff.

Trots att Jonasson och Backman är rätt olika författare skriver de båda med drastisk humor om vanliga människor – eller, nåja, hundraåringen Allan Karlsson lever ju inget direkt vanligt liv, för all del, utan lägger sig i världspolitiken på flera sätt. Men det centrala i berättelsen är att han inte är en framgångsrik person, snarare en som inte befinner sig i en maktposition.

Så är det även för Ove i Fredrik Backmans bok, mannen som i början av boken är en hopplöst rigid personlighet som inte alls förstår samtiden. Det handlar om att parodiera våra svaga sidor med kärlek och respekt, hylla våra lätt förvirrade liv och låta balansräkningen med alla katastrofer och lyckträffar sluta på plus.

”Flödarp för alltid” av Jesper Ahlin Marceta hör till samma kategori. Här handlar det om en fiktiv bruksort, lilla Flödarp vid Göta kanal, där både Jon och Eva växer upp. Där finns sågverket, där finns kommunalhuset, där finns en fotbollsplan som inte är helt jämn och tränaren Kalle-Kalle som vill lära sina unga adepter att förhålla sig till ojämnheterna. Och till telefonstolpen som också råkat hamna på planen, symboliskt så det förslår.

Jesper Ahlin Marceta berättar på många sätt skickligt, och berättelsen flyter på som en stillsam å i ett rätt omväxlande landskap.

Jon vill bort från Flödarp, han vill se världen och få ut något mer av livet, medan Eva egentligen skulle vilja stanna i Flödarp resten av sitt liv. Hon trivs bäst med att klättra upp i en stor alm och betrakta världen på tryggt avstånd. Jon är en risktagare, medan Eva är en räddhågsen kvinna som helst vill att allt ska vara som det alltid har varit.

Ändå hittar de varandra, som folk gör, och gifter sig så småningom. Jon får med sig Eva till Paris, Göteborg och Tbilisi, och hon kämpar med att anpassa sig. De får två barn, Einar och Erika, lika olika som sina föräldrar. Barnen blir vuxna i Tbilisi, deltar i arbetet med familjens svenska restaurang och förälskar sig i samma unga kvinna.

Jesper Ahlin Marceta berättar i en vänligt road ton om hur familjemedlemmarnas liv kränger fram och tillbaka, beroende på omständigheterna. Det händer saker, ibland är det olyckor och ibland är det roligare saker. Man träffar människor som påverkar ens livsval. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.

Ja, så är det ju. Och en skicklig författare kan berätta om det med lagom distans, så att man lider med huvudpersonerna men även kan skratta lite och känna igen sig.

Jesper Ahlin Marceta berättar på många sätt skickligt, och berättelsen flyter på som en stillsam å i ett rätt omväxlande landskap. Men ändå lyckas han inte riktigt ge huvudpersonerna tillräckligt mycket kött på benen. De blir aldrig riktigt engagerande, distansen är lite för stor.

Jon förblir en tämligen egoistisk och ganska tom man som gång på gång gör saker utan att man riktigt förstår varför. Eva följer förskrämt med på alla äventyr tills man blir rätt sur på henne också. Och barnen? Ja, de återvänder ju till ett Flödarp de aldrig kände och som har förändrat sig rejält.

Livet är ju absolut så i verkligheten: rörigt och ofta åtminstone skenbart riktningslöst. Men räcker det för en roman? Det är mer tveksamt.

Fotnot: Då Jesper Ahlin Marceta är medarbetare på GP Kultur har vi bett Lotta Olsson, kritiker och krönikör på DN Kultur, att gästrecensera boken.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson

LÄS MER:Svensk matintegration är trög som gräddsås

LÄS MER:Religionen står inte i motsats till förnuftet

Lotta Olsson