Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här” blev centrum för en kulturdebatt om den så kallade tillståndsromanen, där inget riktigt händer förutom att huvudpersonerna vantrivs i samtiden och möjligtvis har dåligt sex. Nu är debutens Elise tillbaka i Ståhls nya roman ”Eden”. I uppföljaren fokuserar Ståhl på civilisationskritik när hon låter Elise möta konsekvenserna av sin samtidsalienation.
Det börjar i ett bekant tonläge: Elise har ångest. Först när det har etablerats möter hon Fredrik och Johannes. Det sker på en avslutningsfest för universitetsinstitutionen där hon aldrig lyckas avsluta sin masteruppsats i konstvetenskap. De är bildade och bittra, samtalar med varandra på utdöda språk och precis som Elise känner de sig inte hemma någonstans. De tre bygger en slags vänskap på sin gemensamma alienation från samtiden och all konst efter romantiken, när de bilar söderut genom Europa i jakt på riktig gemenskap.
I stället träffar de operasångaren och Wagnerfantasten Erik som lånar ut en isolerad och primitiv stuga i Alperna. Erik har förläst sig på Nietzsche och dyker snart själv upp och börjar drilla trion i någon slags patriarkal primitivistisk ideologi innan han lika plötsligt försvinner igen. Tillsammans inväntar de tre vännerna undergången medan Europa brinner.
”Eden” är en idéroman som petar i viktiga men bortglömda sår i vårt samhällsbygge och vår kultur, men den lider av en brist på precision och konkretion.
”Eden” är en idéroman som petar i viktiga men bortglömda sår i vårt samhällsbygge och vår kultur, men den lider av en brist på precision och konkretion. Johannes och Fredrik har vissa distinkta egenskaper, men trots det förblir de svåra att hålla isär, kanske för att de hela tiden uppträder som en duo gentemot Elise. Erik skiljer ut sig desto mer, men han dyker bara upp helt kort och försvinner lika snabbt igen. Ju längre handlingen går, desto mer isolerad känner sig Elise från Johannes och Fredrik som håller henne utanför gemenskapen de kommit dit för att hitta.
Först i romanens sista femtedel händer något i handling och gestaltning som väcker liv i läsningen. Innan dess är språket odynamiskt och ovarierat, vilket väl i och för sig gestaltar känslan Elise har av att stå utanför tiden – men det gör också läsningen alltför enahanda. Det är ett problem som hade kunnat redigeras bort, för Ståhl hanterar ofta språket väl, vissa formuleringar får mig nästan att tjuta till av förtjusning. Men helhetsintrycket sänks av allt för många slarviga upprepningar och inkonsekvenser, som när Elise först reser sig hastigt och ser mot horisonten, för att i nästa mening resa sig igen och krypa iväg.
Först i romanens sista del blir det tydligt för både Elise och läsaren att något viktigt står på spel, men då är det som att handlingen inte riktigt håller ihop. En oklarhet över saker och tings placering i tid och rum. Trion kvaddar en bil långt ut i ödemarken som sedan verkar glömmas bort. Någon får ett stort sår i pannan, några sidor senare har trion bara några småsår. Handlingen framstår som ett såll, där alltför mycket berättelsesubstans rinner ut.
Det Eden som Elise, Johannes och Fredrik flytt till visar sig vara långt ifrån ett paradis. ”Eden” lyfter brännande samtidsteman som civilisation och gemenskap, bildning och moral. Isabelle Ståhl undersöker med skärpa vilka extremer som människor kan drivas till i längtan efter en meningsfylld tillvaro. Det är bara synd att det här fascinerande romanbygget inte håller hela vägen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Krossa spegeln och skildra skärvorna!
LÄS MER:Recension: ”Vulcan” av Nino Mick
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
