Maria Hymna Ramnehill: Recension: ”Vulcan” av Nino Mick

Nino Micks första roman är en historisk strejkroman som binder samman komplexa samtida frågor kring individuell frihet och kollektiv kamp. Trots en intressant berättelse förlorar den på att undvika scener som bränner till, skriver Maria Hymna Ramnehill.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Storstrejken 1909 har beskrivits som den första stora fackliga konflikten i Sverige. Den slutade med att LO tvingades backa från alla sina krav och tappade hälften av sina medlemmar. I sin första roman utforskar Nino Mick en kollektiv kamp för att bli individ mot bakgrund av 1909 års storstrejk. Nino Mick debuterade som författare 2018 med diktsamlingen "Tjugofemtusen kilometer nervtrådar". Hen har bland annat också skrivit föreställningen "Cash is queen" om tvångssteriliseringarna av transpersoner och gjort monologen "Ninos ark" om religion och trans.

"Vulcan" är en historisk roman om arbetare vid tändsticksfabriken i Tidaholm månaderna kring strejken 1909. Framför allt fokuserar berättelsen på Sara, gift med vapenvägraren Salemon men förälskad i Berta, anarkisten Naemi som flörtar med Natanael men är förälskad i Salemon och tonårige strejkbrytaren Vilhelm som dras till frälsningssoldaten Ester. Händelseförloppet styrs av flera konflikter som begränsar deras liv: mellan arbetarna och kapitalet, mellan kyrkan och individen, mellan män och kvinnor, mellan acceptabel och syndig sexualitet.

ANNONS

Romanen har ännu ett historiskt lager. Berättarinstansen utgörs av ett kollektiv på fyrtiosex kvinnliga arbetare, som dog när tändsticksfabriken brann ned 35 år innan romanens nutid. Det är ett berättargrepp som påminner både om Sara Stridsbergs "Kärlekens Antarktis" och Julie Otsukas "Vi kom över havet". Det lägger ytterligare en konflikt till romanen, den om skulden för branden.

Berättarkollektivet rör sig som en samlad grupp, bunden till en plats åt gången i tid och rum men med möjligheten att ta plats i romanfigurernas huvud, i en slags medvetandeström. Samtidigt har detta kollektiv egna begär, egna åsikter vilket ibland gör det oklart vems röst det är som talar, de döda eller den levande. Språket är känsligt men med en ojämn rytm där korta stackatomeningar ibland ger ett förnumstigt intryck. De levande pratar grov dialekt med samtida mått, medan berättarkollektivet håller sig närmare standardsvenska.

Greppet åskådliggör romanens centrala tema om relationen mellan kollektiv och individ. Det finns en scen där berättarkollektivet plötsligt splittras, och blir en serie av jag vid minnet av vad hon, hon och hon förlorat. Det är genom begär, kärlek och sorg som man blir till som individ, genom relationerna till andra. För romanens manliga fackkämpar, Natanael, Salemon och de andra, är relationen till kollektivet inte särskilt problematiskt. För dem är begäret okomplicerat men för Naemi och Sara är det annorlunda, deras begär kan få mycket allvarligare konsekvenser.

ANNONS

I stället för att Naemi slänger karaffen i golvet, så flyger porslinsbitar ut i rummets alla hörn.

"Vulcan" är en intressant men alltför ojämn roman. Det största problemet är ett återkommande distanserat och avsubjektifierat berättande, ett grepp som särskilt återkommer just när det är något viktigt dramatiskt som händer och berättelsen undviker att skildra själva skeendet. I stället för att Naemi slänger karaffen i golvet, så flyger porslinsbitar ut i rummets alla hörn. I stället för att skildra hur bråket mellan Vilhelms mamma och Salemon och Natanael börjar, så kommer berättarkollektivt dit först i efterhand. Det skulle kunna vara ett grepp för att främmandegöra vardagliga handlingar, men i stället fördunklar det dramatiska scener och slätar ut den känslomässiga dynamiken och våldsamheten.

Det är synd, för det tar udden av en annars intressant roman som lyckas binda samman komplexa frågor som är lika aktuella i dag: om klasskamp och fri kärlek, kyrkligt förtryck, facklig solidaritet och gråsossighet i en och samma handling. Om den gången då arbetarklassen förlorade kampen mot kapitalet och vissa förlorade mer än andra. Om rörelsen mellan kollektiv och individ, att i begäret bli till individ och att av det utsläckta begäret gå upp i kollektivet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Krossa spegeln och skildra skärvorna!

LÄS MER:Recension: ”README.txt” av Chelsea Manning

LÄS MER:Recension: ”De som ger sig av” av Inger Edelfeldt

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS