Den amerikanska öppenhetsaktivisten och före detta underrättelseanalytikern Chelsea Manning blev känd för en hel värld när hon greps efter att ha läckt amerikanska dokument till Wikileaks 2010. Bland mycket annat hade hon sett till att den ökända så kallade collateral damage-videon blev offentlig, en video som visar hur en amerikansk helikopter skjuter till synes urskillningslöst på krigskorrespondenter och irakiska civila. I samband med processen mot henne blev hon också ofrivilligt outad som transkvinna, för både familjen och hela världen på samma gång, utan att ens ha hunnit börja en könskorrigering.
Hon har stått som en politisk symbol för öppenhet, för fred och för hbtq-rättigheter men det var egentligen först när hon släpptes ur militärfängelset 2017 som hon fick en möjlighet att själv föra ordet och bestämma vad hon skulle stå för.
Åtminstone delvis – för när hennes memoar ”Readme.txt” nu utkommer på svenska är det med ett förord som konstaterar att bokens åsikter är författarens egna och att det amerikanska försvarsdepartementet varken ”godkänner innehållet eller bekräftar riktigheten i det”.
Inuti boken har fem stycken synbarligen censurerats av den amerikanska staten, förmodligen beskrivningar av innehållet i de dokument som Manning läckte – ett grepp som är talande för hennes projekt. Det gör det till en slags performativ censur av information som redan offentliggjorts.
Chelsea Mannings memoar ramas in av två av de mest betydelsefulla ögonblicken i hennes liv. Den inleds när hon i februari 2010 laddar upp 700 000 hemligstämplade militära dokument till sajten Wikileaks. Den avslutas i maj 2017 när hon släpps ur det militärfängelse där hon suttit, dömd för bland annat spioneri.
Mellan dessa avgörande ögonblick ryms en konventionellt kronologisk berättelse om en extraordinär livshistoria. Manning berättar om en fattig och våldsam uppväxt med missbrukande föräldrar på en gård i konservativa Oklahoma. Det var inte en plats där det var lätt att växa upp som gay, och ännu svårare att växa upp som transperson som inte riktigt visste att något sådant kunde finnas.
Men hon har två saker som talar för henne – hon har tidigt upptäckt datorer och hon är smart. De sena tonåren för hon bitvis ett kringflackande liv, arbetar på Starbucks för att finansiera sina studier men det blir allt svårare. Till slut är hon desperat nog att söka sig till militären, som ständigt behöver nya rekryter till krigen i Afghanistan och Irak. Det framstår som den perfekta lösningen för någon i behov av försörjning och distraktion från könsdysforin.
Rätten till information är kärnan i hennes val att läcka dokumenten – ”information wants to be free” som det hette i internets ungdom.
Mannings beskrivning av grundutbildningen liknar de vanligaste klyschorna, en utbildning som är till för att bryta ned och dekonstruera rekryternas autonomi och identitet. Allt för att de ska bli så goda soldater som möjligt som följer order och inte tänker. Men tänker gör Manning i alla fall, tillräckligt väl för att bli underrättelseanalytiker och skickas till Irak. Och det är när hon ser vad kriget innebär, och hur lite av den verkligheten som befolkningen får reda på som hon så småningom bestämmer sig för att göra något åt det.
Rätten till information är kärnan i hennes val att läcka dokumenten – ”information wants to be free” som det hette i internets ungdom. Det är en anarkistisk grundprincip som verkar genomsyra Mannings kritik av Obama såväl som Busch och Trump.
På så vis är ”Readme.txt” ett stycke fascinerande politisk och internationell samtidshistoria – den berör kriget mot terrorismen och framväxten av IS, den berör USA:s roll i världen, demokratins erosion och både framväxten och motståndet mot hbtq-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet.
Det är en personlig berättelse och som sådan är den svår att kritisera: så här ser Manning på världen och på sig själv. Men ofta är den rörigt och otydligt berättad och vissa stilistiska problem hade kunnat slipas till, som när hon skriver (i översättning till svenska av Maria Nääs) ”Min plan var att stanna i den första stora stad jag kom till, vilket var Saint Louis” bara för att i nästa mening skriva att ”Jag hade ingen plan”.
Framför allt hade jag velat se en tydligare fokus, då boken är full av häpnadsväckande detaljer som när de nämns i förbifarten väcker allt för mycket nyfikenhet för att lämnas okommenterade.
Det ger boken en märkligt skev känsla av att Manning berättar för mycket och för lite på en och samma gång. Det är nog inte den avsedda effekten, men det passar på något vis en öppenhetsaktivist som ger ut en statligt censurerad memoar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Detta handlar debatten om Drag queen hour om egentligen
LÄS MER:Recension: ”Minnesteatern” av Karin Tidbeck
LÄS MER:Recension: ”Att förändras: en metod” av Édouard Louis
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
