Recension: ”Den smala lyckan” av Hans Gunnarsson

Hans Gunnarssons ”Den smala lyckan” följer ett gäng brevbärare som startat en bokcirkel tillsammans. Det är Stockholm, nutid, och både stadsbilden, människorna och samhällsklimatet är lätta att känna igen. Brevbärarnas livssituation skildras i varsin novell. Allteftersom flätas de samman och skapar en mer övergripande berättelse.

Undertonen är en mer sårbar vädjan om att bli förstådd.

I novellerna delges vi olika vändpunkter i varje brevbärares liv som, det måste påpekas, lite väl ofta är knutna till någon sporthändelse. Från skildringen av de gemensamma utekvällarna vet vi att brevbärarna är vana att berätta om sina missöden i syfte att underhålla. I den egna novellen tycks de dock påverkade av ett annat slags lyssnande. De anstränger sig liksom för att komma förbi anekdotens stiliserade, glatta yta och nå de underliggande känslorna. Undertonen är en mer sårbar vädjan om att bli förstådd.

När en av brevbärarna, Bogdan, ska försvara varför han började stjäla brev från sin runda säger han att det handlade om ”en tillfällig befrielse från det där inre trycket”.

Här finns formeln för många av novellerna: en mer eller mindre förkastlig handling som svarar mot en långvarig, ofta icke-erkänd psykisk låsning. Inte sällan finns det också en kvinna med i bilden. Dock framstår den lyckligt gifte Bengan som ett unikum, annars är det idel motigheter och oförmåga.

Efterhand börjar brevbärarna framstå som variationer av en och samma prototyp. De är alla samma slags man: otillfredsställd och rätt emotionellt hämmad. På det stora hela trivs de med sitt jobb, men samtidigt saknar tillvaron djupare mål och mening. Kritiker brukar tala om Gunnarsson som en vass samtidsskildrare, och jag är beredd att instämma just när det gäller gestaltandet av den där känslan av vag besvikelse.

Precis som novellerna tycks brevbärarna gå i varandras fotspår. Karaktären som kallas ”Armen” står nere på gatan och kikar försiktigt, om än lite gränslöst upp mot Bosses fönster. Den enes hjärtesorg blir nästas förälskelse.

De är alla samma slags man: otillfredsställd och rätt emotionellt hämmad.

Samtidigt får deras gemenskap mig att tänka på konceptet skyddsnät. När en av dem dör upprättas till exempel en ringkedja tills alla är informerade och någon sett till att förbarma sig över den efterlämnade katten. Dock hade jag önskat att Gunnarsson ibland frångick det hänsynsfulla och i högre grad lät karaktärernas blickar på varandra utmana den uppfattning man bildat sig om dem var för sig.

Om en novell ska rymma en hel livsberättelse behöver den ibland bli summarisk. För det mesta lyckas Gunnarsson ge den nödvändiga bakgrunden och sedan uppehålla sig vid vissa nyckelscener, men ändå tycks allt vidröras lite för flyktigt.

I stället för att vara med och uppleva karaktärernas utveckling ser man den liksom passera i revy. Dessutom blir det ofta för drastiskt och nästan fånigt dramatiskt. Tyvärr är också språket lite för överspänt. Berättarrösten och karaktärerna hemfaller åt stående fraser, retoriska infall och pinsamma underfundigheter. Utan att ha räknat tror jag att ”i samma veva” är bokens mest använda och alltför frekventa uttryck.

Även berättartekniken är behäftad med något klichéartat. Både novellflätan i stort och några av de enskilda novellernas cirkelkomposition blir aningen platt och trist. Gunnarssons bygge är rätt imponerande, men framstår ändå som alltför uttänkt och forcerat.

Det är lite som att titta på en för snygg film. Trovärdigheten försvagas, vilket är synd på den annars goda realismen.

Rita Kristola

Följ