Det tar inte lång tid in i läsningen av Linus Gårdfeldts nya diktsamling innan musiken bryter fram. Inte bara ur dikterna själva, utan också helt fritt, ur huvudet.
Vad för musik, undrar du, kan vara kompatibel med en bok betitlad ”Brorsan, Krabban & Lädret”? Epa-dunk? Country? Progg? Ja, kanske det, men jag tänker framför allt på Sven-Ingvars legendariska tolkning av Frödings ”Det var dans bort i vägen” från 1971. Dikten är hämtad ur debutdiktsamlingen ”Guitarr och dragharmonika” som 1891 utkom på samma förlag som Gårdfeldt själv – Bonniers – och tonsattes redan 1899.
Här framträder det värmländska landskapet, den värmländska stämningen och inte minst, ett myllrande persongalleri av festande värmlänningar.
120 år senare lyckas den värmländska poeten Linus Gårdfeldt med något liknande. Och förutom karaktärer som Bröd-Jon, Hök-Henrik och Gris-Per, har han till sin hjälp de tre värmländska sånggudinnorna: Brorsan, Krabban och Lädret. Framför allt är det den värmländska hillbillyn Brorsan som med spaden i högsta hugg brister ut i sång så att alla hans suparvänner i högsommarnatten tystnar och lyssnar andäktigt.
I Gårdfeldts förra diktsamling, ”Den råttan”, hade diktjaget något slags skaparkris. Var det ens möjligt att skriva? Vad är meningen med alltihop? Boken präglades av ett motstånd som också spillde över i dikterna som var korthuggna, deskriptiva och fulla av tvivel. Detta motstånd har definitivt släppt i ”Brorsan, Krabban & Lädret”, för här flödar dikterna fria över boksidorna. Inte sällan är det anapestisk dikt som i ”Det var dans bort i vägen”, inte sällan rimmar dikterna lekfullt och glatt.
För här är språket inte en skriven historia, utan en muntlig. Berättad, sjungen. Såhär står det i diktsviten ”Brorsans intro”:
Språket som en hud skalad
Från djurets kött
Garvad av munnar
Ett läder svept
Kring det sagda
Där ordens knotor rasslar
Och när Brorsan brister ut i sång på nästa boksida låter det såhär:
Ett språk av skinn å ben
Som burits
Genom allt detta brustna
Ahhh, det finns så mycket att säga om detta! Men låt mig först och främst ta fasta på munnen (munlädret!), som står i centrum för diktsamlingens sånger och supande. Brorsan har nämligen inte bara förmågan att sjunga, han har också en ”burkmun”. Ordet hittar jag ingen annanstans än hos Gårdfeldt, men en kvalificerad gissning är att det handlar om Brorsans ivriga inmundigande av burköl. Och rusets koppling till hans skaldekonst.
Lyssna bara på detta:
Ett halvt flak och fullmånen
Burkmunnen och människan
Och avställda traktorer som rostar i gläntan
Och här nånstans tänker jag mycket på Ingela Strandberg som i sin senaste diktsamling ”Ingenstans mitt segel” kopplade upp barndomens halländska landskap mot myten. Men det är ingen barndom Gårdfeldt frammanar, utan en landsbygd befolkad med vuxna och gamlingar, släkt, vänner, allsköns fyllerister och andra lantisar. Helt vanligt fölk. Slitaget på både fordon, hus och människor är påtagligt.
Locka ut denna ljuvligt ljudande dikt ur avställda traktorer, helvetiskt stinkande räkskal, och högar med bråte och bös.
Och Strandbergs hund fastkedjad i universum har i Gårdfeldts värmländska dikter platsspecifikt förvandlats till krabba. En av bokens sju sviter heter i alla fall: ”Nu så vill jag va din krabba”. Referensen är hämtad från Bob Hunds cover på Stooges ”Now I wanna be your dog”, som såklart heter ”Nu så vill jag va din hund”. En annan av Brorsans låtar heter ”Lascaux II”. Det är en dikt inte om de ursprungliga grottmålningarna, märk väl, utan om 3D-rekonstruktionen av densamma.
Jag tänker på vad dikten säger om konsten på klippväggarna och hur den skänker sitt tema evighet: ”Det lyser en lampa inuti berget.” I berget finns ett inneboende ljus. En sång. Eller som det står på ett annat ställe: ”Klimpar av klang inuti bråten.”
Det tycks som att det är poetens uppgift att plocka upp och förvalta dessa klimpar av klang. Få syn på ljuset. Locka ut denna ljuvligt ljudande dikt ur avställda traktorer, helvetiskt stinkande räkskal, och högar med bråte och bös. Och det gör han, på ett egenartat och sjungande idiom jag bara fläckvis återfinner i ”Värmländsk ordbok”.
Som synes är jag förtjust. Ja, jag är mycket förtjust i Linus Gårdfeldts fina, vilda och ohöviska glesbygdsdikt. Faktum är att jag inte har läst något mer upplyftande på länge.
Klart dikter kan vara fyllevisor framdiktade i ett dike.
Plötsligt har på lyran fått en helt ny betydelse.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag tänker bli äcklig” av Ali Alonzo
LÄS MER:Recension: ”Den unge mannen” av Annie Ernaux
LÄS MER:Recension: ”Försvinnandet” av Josefin de Gregorio
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
