Formatet till kritikern och Göteborgsförfattaren Josefin de Gregorios nya roman ”Försvinnandet” tycks vid en första anblick alldeles perfekt: 164 sidor. Även upplägget är perfekt. Det rör sig om ett triangeldrama och en asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek – och ett försvinnande.
Det är Hedvig, Hanna och Karl. En svensk villaförort utan namn i en samtid berövad sina tidsmarkörer. Och korta, suggestiva klipp där Hedvig, berättarjaget, blickar tillbaka. Dels på det som var en vänskap, dels på det som var och som fortfarande tycks vara ett kärleksförhållande.
Jag skriver ”tycks vara”, för Josefin de Gregorio är inte den som skriver ut saker i onödan. Snarare bygger romanens mörka sug på det antydda, det utelämnade, det potentiellt okända. Och på att saker och ting också skulle kunna vara helt annorlunda ur ett annat perspektiv.
Det bäddar för en ödesmättad och olycksbådande stämning som ytterligare förstärks av miljöbeskrivningar och formuleringar som ”Men nu går jag händelserna i förväg”. Ett grepp som signalerar drama – men som inte bör förväxlas med dramat i sig.
Berättaren blickar alltså tillbaka mot någon slags smärtpunkt: Hanna försvann, men hur? Och vad var det egentligen som hände?
För det återvänder hon till sin barndom som ett ensligt inbundet barn med litteraturen som sin tillflyktsort. Hanna är en populär tjej i klassen, ständigt omsvärmad. Men när Hedvigs tonåriga storasyster blir gravid söker Hanna upp Hedvig, och tar henne i försvar. Plötsligt blir hon hennes vän. Åtminstone när det passar henne.
Hanna är en enigmatisk karaktär. Ett slags tricksterfigur. Både populär och onåbar. Hennes motpol: den tystlåtna, sportiga brodern Karl som en regnig kväll stannar bilen när Hedvig är på väg till bussen och kör henne hem. Detta blir startskottet på en hemlig relation. Och möjligen början på slutet.
I stället är allt inneslutet i den här tjusiga suggestiva prosan. Jag gillar den å ena sidan. Men jag tycker också att den håller på och gör sig till utan att riktigt leverera.
Men för att kunna avgöra detta får läsaren veta för lite. Om Hedvig. Om Hanna. Och om Karl. Vad är deras inre motiv? Vad driver dem som karaktärer? Varför vill Hanna vara med Hedvig? Varför vill Karl vara med Hedvig? Läsaren har ingen aning.
Referenserna till världslitteraturen och idéhistorien är mysiga och trygga: Freud, Yeats och Shakespeare. Allt fult och populärt och folkligt, talspråk, snusk och smuts lyser däremot med sin frånvaro både språkligt och tematiskt.
I stället är allt inneslutet i den här tjusiga suggestiva prosan. Jag gillar den å ena sidan. Men jag tycker också att den håller på och gör sig till utan att riktigt leverera.
Det här är en roman i Donna Tartts efterföljd, eller kanske Mara Lees (fast utan Lees hårdhet och obönhörliga skärpa). Därför tänker jag att Josefin de Gregorio borde ha följt sin föregångare och kastat loss från sina halvkvädna visor.
Då hade hon kanske kunnat skriva det maffiga ödesdrama som är den roman som jag tror att ”Försvinnandet” döljer.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Den unge mannen” av Annie Ernaux
LÄS MER:Recension: ”Skönhet i kaos” av Julia Ravanis
LÄS MER:Varför talas det offentligt om att ångra sitt barn?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
