”Smutsig? Jag tvättar mig regelbundet, tack!” Så svarade Richard Ford när han för tio år sedan, på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, fick frågan om han betraktade sig själv som en ”dirty realist”. Hans skämtsamma motreplik etsade sig fast i min skalle.
Smutsig? Visst, det stämmer väl att Ford har en del skit under naglarna. Men det verkar vara nog att inte skriva om konstnärsloft i Brooklyn för att bli kallad ”smutsig” av amerikanska kritiker. Hos Ford jobbar folk kontorstider och amorterar på sina bolån.
Men det är när man börjar dra jämförelser med novellförfattaren Raymond Carver, den kanske smutsigaste bland smutsiga realister, som jag på allvar börjar riva mig i hårbotten. Carver skrev, i alla fall efter att hans redaktör Gordon Lish skurit bort allt överflödigt svärmeri som författaren gärna tryckte in i sina texter, en förstoppad kvällstidningsprosa om livskrisande Hemingway-män.
Ford är annorlunda. Han berättar pratigt och yvigt om genomsnittsamerikanen. Hans penseldrag är breda och episka, medan hans motiv är vardagliga och triviala. Mellan varven slänger han in skalpellskarpa observationer om amerikansk samtidskultur. Hans hjärna en yster tvättsvamp som suger åt sig och bearbetar innehållet i baseboll-tabeller, laminerade takeout-menyer och politiska HBO-dokumentärer.
En brusande motorled och en blinkande neonskylt utanför en enslig bensinmack är i Fords prosa vackra på ett väldigt amerikanskt sätt.
”Bli min” är den fjärde romanen – och, om man räknar in novellsamlingen ”Kan jag vara Frank med dig?” från 2014, den femte boken – i berättelsen om fastighetsmäklaren Frank Bascombe. Sammantagna bildar texterna ett USA-kalejdoskop på drygt 2000 sidor om tid och minne mellan Reagan och Trump.
Ford, en proletär Proust från det amerikanska rostbältet, har med Bascombe-böckerna skrivit ett den amerikanska själens epos som i spännvidd och konstnärlig styrka går att jämföra med Philip Roths Amerika-kvartett och John Updikes romaner om Harry ”Rabbit” Angstrom.
Styrkan är att Bascombe, som har hankat sig fram mellan Fords bokpärmar sedan publikationen av ”Sportjournalisten” 1986, är en ovanligt vanlig person. En medelmåttig gubbstrutt med kass prostata och grusade författardrömmar. ”Sportjournalisten” utspelar sig på våren och är skriven på en lummig och jungfrulig prosa. Frank, som redan då tampades med en del sorger, hade inte ens hunnit fylla fyrtio.
Romanens rappa humor bjuder in till att sluka allt i en girig tugga. Men under allt snärtigt munhugg ruvar en oformlig ångest.
Tio år senare kom den Pulitzer-prisade ”Självständighetsdagen”. En varm, böljande och melankolisk roman där stjärnbaneret hänger en smula på sniskan. Texten är dåsig och somrig – självständighetsdagen inträffar den 4 juli – och doftar grillat kött och nyklippt gräs. I bakgrunden tycker man sig ana Aaron Coplands gryende stråkar.
Men sedan drar en kylig vind in från bukten utanför Franks hemstad i New Jersey. Höstlöven faller – både i faktisk och överförd bemärkelse – i ”Som landet ligger” från 2006.
”Bli min” är Fords boklånga punkt till historien om Frank. Romanen utspelar sig under några snöiga februaridagar runt alla hjärtans dag. Frank har nu hunnit bli många år över sjuttio. Han har förlorat en son, tappat kontakten med sin lesbiska republikanska dotter samt överlevt både cancer och uppslitande skilsmässor. Att han har hästar kvar i stallet är ett smärre mirakel.
Romanen inleds med en fråga: Vad är lycka? Ett spörsmål som Frank får anledning att begrunda ur alla möjliga vinklar. Hans son, den kufiska fyrtiosjuåringen Paul, har drabbats av ALS. Efter avslutad vård på ett behandlingshem i Minnesota bestämmer sig Frank för att hyra en skruttig gammal husbil och ta sin svårt sjuke son – och en pocket med Heideggers ”Varat och tiden” – till Mount Rushmore i South Dakota.
Frank har, givetvis, svårt att visa sin sorg. Hans boomer-blick på världen kapslas in av ironi tjock som bly. Som följd blir relationen mellan far och son ansträngd. Romanens rappa humor bjuder in till att sluka allt i en girig tugga. Men under allt snärtigt munhugg ruvar en oformlig ångest. Jag behöver hämta andan mellan varven.
En bitterljuv fanfar till den vanliga mänskan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kvinnorna” av Yan Lianke
LÄS MER:Recension: ”Trekropparsproblemet” av Liu Cixin
LÄS MER:Ambientlitteraturen är höjden av ironi
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
