Recension: Bilderböcker i mars

En barnboksduo som visar sig vara en match made in heaven, bilder som får läsaren att kliva in i sommaren och en pappa som aldrig kommer tillbaka. Stina Nylén har läst tre nya bilderböcker för de näst minsta – och imponeras av alla.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

”Victor är silly” av Daniel Sjölin (text) och Eva Lindström (bild), Bonnier Carlsen

Socialrealism i den mest finurligt festligt utmanande form erbjuder Daniel Sjölin och Eva Lindström i bilderboken “Victor är silly”. Det är deras första gemensamma verk. Och det som slår mig genast är hur kongenial Sjölins text är med Lindströms illustrationer – och vice versa. Det är helt enkelt en match made in heaven. Tonträffen är exakt i såväl kulörer och bilddetaljer som i ordval och gester.

Så arga de två barnen är över mammas nya kille, så intensivt de intrigerar för att få väck honom! Sjölin och Lindström presenterar inte bara små missnöjda nyllen som surar på sina rum, de låter i stället barnen ta i med hårdhandskarna direkt. Varför inte, till exempel, binda fast sig själva och sedan skrika på mamman att detta har Victor gjort! Och sparka på honom, och kasta hårda leksaker, och dessutom låta låtsashästarna bita honom!

ANNONS

De där hästarna har en stor del i historien. Hur Victor än försöker hjälpa till med skötseln så gör han fel, missar vissa av djuren, bedöms som ignorant. Han måste vrålas bort. Och det funkar, Victor ger sig lydigt av. Tills han dyker upp igen, och igen. Då får man till slut ta och binda fast honom i stället, vid ett träd, och låta honom stå där fast det regnar. Är det kanske ändå så att det finns en poäng med hans existens?

“Vi hatar Victor. Han bara kommer hit och är snäll och sen åker han. Så idiotiskt.”

Det här är en enormt kärleksfull bok. Humoristiskt och känsligt tecknar Sjölin och Lindström processen där en bonusförälder långsamt och tålmodigt låter sig mobbas in i värmen och vardagen, där han till slut blir mer än önskvärd – till slut binds han fast för att inte kunna försvinna igen. För Victor har tydligen egna barn också, som han sticker iväg till. Komplicerat.

Sjölins aggressiva barnrepliker formas dynamiskt till acceptans och mer än så, utan att tappa sin skärpa och komplexa komik. Men också de vuxna behandlas med ömhet och respekt i ord och bild. Deras medverkande i, och försök att mildra, hämndodysséerna blir aldrig fjantigt låtsasdeltagande. Det är bara två människor som gör sitt bästa och gör det väldigt bra.

ANNONS

”Ingen utom jag” av Sara Lundberg, Natur och kultur

Det är färgen som golvar mig först i Sara Lundbergs nya bilderbok “Ingen utom jag”. Och sedan värmen, den nästan taktila känslan av solvarmt vatten, av skuggspelet över huden, av ljust och mörkt, svalt och hett. Det djupgröna bladverket speglar sig i sjön. Folk på stranden, på bryggorna och i vattnet är klädda i starka kulörer.

Sara Lundberg har en säregen teknik att avbilda människor. En stillhet i konturerna, en väntan och en stark närvaro. Som om gestalterna vet att de avbildas och avvaktar medan det sker.

Men så är det då färgerna, som skapar en nästan explosiv dynamik, i kontrast till den där stillheten, och vid första genomläsningen av boken går det nästan inte att ta in annat än den överväldigande färgpaletten. Snart kryper dock också handlingen in under huden.

En pojke och hans mamma kliver ner i det knädjupa vattnet. De är där en stund – pojken guppar runt i en liten gummibåt medan mamman pratar med en annan kvinna.

Senare mörknar himlen, det drar ihop sig till regn och de går hem. Men däremellan har en utvecklingsroman i miniatyr utspelat sig, där pojken i fantasin vågat färdas långa vägar, på kanaler genom städer och via vattenland med vidsträckta rutschkanor, han har gjort nya bekantskaper, blivit räddad ur ett vattenfall, suttit vid en lägereld.

ANNONS

Han har också upplevt den plötsliga skräcken i att inte riktigt veta var hans mamma är. Och han erfar samtidigt en autonomi, en stabil insikt om sin egen kapacitet, precis som titeln talar om.

Lundberg skapar ett finstämt samspel mellan barn och förälder, mellan barn och barn och inte minst mellan barn och natur på det allra mest självklara vis.

Här finns också en mystik. Vilka är de tre figurerna med kransar av blad i håret och runt höfterna? De är en sorts Puck-besläktade, mångskiktade figurer, kanske dionysiska småkumpaner – de dyker upp överallt, är något att hålla utkik efter och, när man hittar dem, försjunka i undran över varför de är där, vad de vill, vilken stämning de sprider.

Fjolårets verk av Lundberg, “Kattpromenaden”, var mörkare än detta, rymde fler problem. Det finns utmaningar i berättelsen även här, men de är av mildare karaktär. Samtidigt är äventyret som sådant större, varmare, gladare. Båda titlarna är exempel på Lundbergs helt egna karaktär som bilderboksskapare. Hon gör världen mer påtaglig, intressantare och mer förtrollande.

”En djungelsaga” av Jenny Bergman (text) och Lotta Geffenblad (bild), Natur och kultur

Jenny Bergman och Lotta Geffenblad har tidigare samarbetat i bilderboken “Det är jag som är trollet”, en smått bisarr, rolig och inkännande skildring av plötsligt utanförskap. Något av samma intrig finns i nyutkomna “En djungelsaga”. Båda handlar om förvandling och försvinnande, av ett kliv bortom verkligheten, som ändå är närvarande och som man samtidigt måste förhålla sig till.

ANNONS

Trollet, som nyss var ett vanligt barn, får inte komma in på förskolan – alla är rädda. I den nya boken är det en pappa som inte står att finna i lägenheten när den över en natt blivit övervuxen av lianer och hemsökt av apor, ormar, myror och papegojor. Var är han? Och vad betyder djurens morranden och ropanden?

Det här är inte den vanliga bilderboksversionen, lagom spänningsfylld, av att någon är borta och ska hittas. Först och främst för att pappa aldrig kommer fram. Och vidare eftersom tonen är så lågmäld. Mamman och barnet letar, de blir kraftlösa, allt rufsigare, orken tryter. Till slut får de hjälp av djuren som visar sig ömsinta och välvilliga, men pappa är och förblir borta.

Är han död? Har han övergivit dem utan ett ord? Vi vet inte, och vi får heller inte veta. Det är ett ganska djärvt grepp, och samtidigt abstrakt. Att det nog är sorg och ensamhet som försänker mamman i mossövervuxen dvala är inte helt tydligt.

I vilket fall är Lotta Geffenblad helt rätt person att illustrera den här boken. De djupa, starka färgerna tränger sig på, fonden är mörk, formerna slingrar, roar och oroar på samma gång. Precis som handlingen.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: Barn- och ungdomsböcker i februari

LÄS MER:Recension: Barn- och ungdomsböcker i januari

LÄS MER:Recension: Barn- och ungdomsböcker i november

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS