Kärlek, konst och kamp: Elsa och Natanael Beskows liv och verk

– Såg du Jennys vådligt fula tomte?

Det är 1894. Natanael Beskow skriver till fästmön Elsa Maartman och får medhåll. Jenny Nyströms tomte är verkligen en horrör, med bakfullt röd näsa och luvan på trekvart.

Det blivande paret Beskow har radikalare ideal än så, estetiskt och politiskt. De delar tron på den nya människan, som ska övervinna sociala klyftor och fördomar.

Mot okunskap och mörker, för frisinne och folkbildning.

Båda har skickat in bidrag till tidningen Jultomtens redaktion, vars motto de delar: ”Endast det bästa är gott nog åt barnen”.

Natanael är sur därför att hans dikt och teckning inte fått den placering han önskat, men Elsa är nöjd. Det är upphetsande att se sig själv i tryck för allra första gången.

Mer ska komma. Hon har redan skissat blåsippor och sockerbagare åt Alice Tegnérs visor.

Mot okunskap och mörker, för frisinne och folkbildning.

Om Elsa och Natanael Beskows liv, verk och tid har Annika Persson skrivit en underbar bok: skärpt och charmfull, tänkvärd och gripande. Framför allt är det en bok om kärlek. Författaren är respektfull mot dokument och biografi, men har en egen litterär ton som träffar hjärtat.

Natanael och Elsa – varför blev det en så bra kombo? Det saknades ju inte varningsklockor. Den stilige Natanael Beskow, något fåfäng, i välansat skägg och en liten kokett rökmössa, faller handlöst för den tio år yngre Elsa. En intagande flicka med sina djupt liggande ögon som tittar nyfiket på världen.

Hon vet vad hon vill – hon vill måla.

Natanael är en mer orolig ande, duger han verkligen till konstnär? Han läser teologi i stället, men prästvigas vill han inte, så prästson han är. Pedagog och predikant är gott nog.

Elsa i sin tur är fostrad i frisinnade kretsar, med sång och lek på schemat. ”Uppmostrad” av ingen mindre än Ellen Key, som var god vän till hennes moster Amalia.

Konventionell religion ses med skepsis. Medan Natanaels mor Lotten storknar när hon hör att Elsa inte är konfirmerad! Hon vägrar träffa sin blivande svärdotter.

För kärlekens skull är Elsa beredd att ta emot både konfirmationsundervisning och nattvardskalk, fast idén om ”Kristi blod utgjutet” bokstavligen kväljer henne. Kristus Människosonen kan hon svälja, men inte hans kropp och blod.

Ändå fick Elsa och Natanael ett långt, meningsfullt liv tillsammans. Natanael blev rektor för Djursholms progressiva samskola, och lade sedan grunden till Birkagårdens folkhögskola, en fruktbar mötesplats mellan kristna kretsar och arbetarrörelsen.

Om Elsa och Natanael Beskows liv, verk och tid har Annika Persson skrivit en underbar bok: skärpt och charmfull, tänkvärd och gripande.

Elsa Beskow blev en av vårt lands mest geniala barnboksförfattare och jugendkonstnärer. Tillsammans flyttade de in i idolen Viktor Rydbergs kråkslott i Djursholm, och fostrade sex söner.

Om allt detta berättar Annika Persson livfullt och intressant. Hon lyckas lyssna in deras intentioner, både på det privata och samhälleliga planet, på deras egna villkor, så att de framstår precis så originella och moderna – och tidsbundna – som de var.

Ofta när vi skriver om forna tiders kvinnliga pionjärer följer vi tyvärr schabloner, och gör våld på våra hjältinnors personlighet. De får slåss mot fördomar och förtryck, lyckas krossa glastak trots makar och mörkermän.

Annika Persson pekar i stället på att Natanael och Elsa är fruktbara för varandra, och att den fromme Natanael Beskow hjälpte fram dugliga fruntimmer under hela sin karriär; Ebba Pauli, Emilia Fogelklou och Herta Svensson, för att bara nämna tre.

Okej, han fick sin belöning, den snygge Natanael ”dyrkades” av tidens radikala feminister, konstaterar Elsa, som vägrar dyrka sin man.

Hon bara älskar honom djupt, men kan också se honom med ironisk blick.

I de mångbottnade böckerna om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin skymtar Natanael i narrspegeln, i Farbror Blås gestalt.

Farbror Blås funktion i tantvärlden är intressant. Ibland tjänar han förstås som libido för tanterna, eller som den aktiva, kreativa principen, och upptäckarglädjen, men lika ofta uppträder han som avskräckande exempel – på manligt självhävdelsebegär och med en entusiasm som krossar omgivningen.

Vid det vita bordet i salongen, med sex barn kryllande omkring sig, skapade Elsa Beskow en bildvärld som består ännu

De ironiska dubbelexponeringarna står i kö hemma hos tanterna.

Ofta påpekas att Elsa Beskow inte hade något eget arbetsrum utan ritade vid ett stort vitt bord i salongen på Ekeliden. Natanael hade däremot eget arbetsrum och ett plakat på dörren: ARBETAR – FÅR EJ STÖRAS. Det berättar sonen Bo Beskow i sin självbiografiska bok ”Krokodilens middag”:

”Att fars arbete var viktigt och allvarligt förstod vi, han fick inte störas, men mor bara ritade och målade – det var skojigt och henne kunde man störa hur mycket som helst.”

Sonen Bo hade nog ärvt sin mammas ironiska udd, och använder den här. Bo Beskow var ju själv konstnär och måste ha njutit hejdlöst av sin formulering: ”mor bara ritade och målade – det var skojigt”.

Elsa själv medgav att hon ofta höll på att förgås av längtan efter att måla ”riktigt”, men insåg att om hon helt försvann in i konsten, skulle hon pinas ihjäl av längtan efter ”Na” och pojkarna, och suckar: ”Nej, ’kvinnofrågan’ är ej så lätt löst, som många tro.”

Denna intressanta, existentiella paradox förvaltar Annika Perssons text med den äran. Och faktum kvarstår, vid det vita bordet i salongen, med sex barn kryllande omkring sig, skapade Elsa Beskow en bildvärld som består ännu.

I sina akvareller leker hon med tidens idéer och utopier, som var hennes och Natanaels. Drömmen om demokratin och samhällsmoderligheten som ska räcka till för alla grodungarna, ekorrungarna och tomtebobarnen.

Inte minsta lingonunge ska lämnas utanför i kylan.

Läs mer i GP Kultur:

Ulrika Knutson

kultur@gp.se

Följ