Elias Canettis författarskap är påfallande varierat: från den bisarrt skruvade ungdomsromanen Förbländningen via de strama aforismerna i Människans provins till den reselitterära miniatyren Rösterna i Marrakesh och, förstås, den historiska-filosofiska-politiska-sociologiska utredningen Massa och makt, som han betraktade som sitt "livsverk". Den borde inte vara inaktuell men jag ser aldrig några referenser till Canetti när man i dag, i Foucaults efterföljd, diskuterar maktens betingelser. I gengäld vann Canetti en stor läsekrets med den självbiografiska svit han inledde på gamla dar med Den räddade tungan. Den nu utkomna Party under blitzen rundar av självbiografin och skrevs tydligen i början av 1990-talet, under Canettis sista år.
Boken har lappats ihop av efterlämnade anteckningsböcker, vilket betyder att svitens tre första delar, som ger oförglömliga interiörer från barndom, uppväxt och mognad i Bulgarien, England, Österrike och Schweiz, mynnar ut i glimtar från den långa exilen i England, från slutet av 30-talet till början av 80-talet. Boken kom på tyska häromåret och presenteras nu på svenska, inklusive presenterande efterord, förklaringar och register, allt i ledig översättning av Per Holmer.
Det ligger en ironi i detta att Canetti vinner sin publik just med en självbiografi: han gör nämligen ett föga självupptaget intryck och åtminstone de första delarna visar lika mycket på tid och miljö som på självet, samtidigt som Elias förstås är berättelsens centrum i livlig tävlan med sin despotiska mor. Läsaren häpnar över minneskonstnären Canetti: hans förmåga att plocka fram och förstora upp obetydligheter som förvandlas till mättade händelser och ibland närmast mytiska episoder. Även om allt presenteras som ett flöde av minnen så anar man den litterära viljan att forma minnet, ibland kanske rentav uppfinna det. I den föreliggande volymen har Canetti inte kunnat eller orkat genomföra denna finish, vilket betyder att den är lika mycket arbetsbok som minnesbok. Och jag föreställer mig att om Canetti kunnat göra boken färdig så hade han slipat bort en del, sorterat och lagt till och framför allt byggt ut de skissartade porträtten till episoder. Porträtt är absolut inte frånvarande i de tidigare volymerna - vem kan exempelvis glömma Brecht-porträttet i Facklan i örat? Men det är inordnat i ett sammanhang som handlar om Berlin på 20-talet och det är sammanhanget som avgör individernas betydelse, inklusive den betydelse som tillkommer Elias själv.
Här förblir sammanhanget vagt skisserat, även om Canetti får in några träffande observationer om England och engelsmännen sedda utifrån: man får gå till Naipauls Ankomstens gåta eller Sebalds De utvandrade för att hitta liknande perspektiv på den märkliga engelska särarten. Canettis främsta angelägenhet är det engelska ståpartyt, som tycks gå ut på att så många som möjligt ska flockas tätt intill varandra utan minsta beröring eller egentlig kontakt. Samtidigt som han aldrig slutar att förvånas och frustreras över detta tycks han ha haft en eminent förmåga att inviteras och bli bekant med en lång rad prominenta engelsmän och porträtten av så olika figurer som Herbert Read, Bertrand Russell, Enoch Powell, J D Bernal är ofta dråpliga samtidigt som de inte saknar skvallervärde.
Tonen ändras när vi till slut kommer till Iris Murdoch: Canetti tycks ha haft en förbindelse med henne i början av 50-talet och när han plockar fram sina minnen därav 40 år senare formas de till ett veritabelt hatporträtt. Om självbiografins inledande delar presenteras i ett försonligt, nästan lyckligt skimmer, alla uppslitande minnen till trots, mynnar således den sista delen ut i bittert hat. Vi kan förstås inte veta om Canetti själv hade valt att avsluta sitt verk på detta sätt; kanske hatporträttet bara är den råvara som Canetti, om han fått möjlighet, hade slipat ner och fogat in i ett meningsfullt sammanhang? Skulle man summera den etiska hållningen i Canettis självbiografiska svit, en av 1900-talets märkligaste, blir det som tolerans, nyfikenhet, humanitet. Och nu avslutas den på ett sätt som dementerar denna hållning.
