Nina Morby: Varför syns inga arbetare i offentligheten?

Utställningen “Vi som arbetar med våra kroppar” utanför Stora teatern ger en obekväm insyn i hur det är att vara arbetare i Sverige i dag, skriver GP:s Nina Morby.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

“När en byggnadsarbetare dör blir det en liten notis. Är det en politiker blir det fem sidor”, står det på en affisch utanför Stora Teatern.

Citatet kommer från snickaren Christer Lindström i Borås, och ingår i Annica Carlsson Bergdahl och fotografen Elisabeth Ohlsons utställning “Vi som arbetar med våra kroppar”, som just nu visas i utomhusformat på Milleniumplatsen, ett stenkast från Avenyns fina lokaler och citys självaste halspulsåder.

Det är en strategisk plats för utställningen, vars syfte är att ställa oss frågan varför inte arbetarna syns i det offentliga rummet. Det påpekade även GP:s Lars Henriksson i en text publicerad i december förra året: “Inte för att kroppsarbetet är försvunnet i dag men industrin och dess arbetare är sedan länge flyttade utom synhåll, både i staden och media” (17/12/21).

ANNONS

Enligt en rapport från tankesmedjan Katalys utgör medelklassen 70 procent av de som syns i tv-rutan. Representanter för arbetarklassen, som utgör omkring halva befolkningen, ges bara 11 procent av den totala sändningstiden. Allra sämst är public service.

I berättelsen om Sverige har den växande medelklassen fått oss att glömma att vi har en arbetarklass, vilket också har gett utslag på politiken.

Det formar såklart vår verklighetsuppfattning om vilka som befolkar landet. I berättelsen om Sverige har den växande medelklassen fått oss att glömma att vi har en arbetarklass, vilket också har gett utslag på politiken. En höjd pensionsålder kan kännas rimligt för en kommunikatör med marknadens mest ergonomiska kontorsstol, men för de två miljoner svenskar som jobbar med kroppen som insats vore det en ”katastrof”, för att citera hamnarbetaren Johan Nyberg från Göteborg.

Utställningen innehåller en rad obekväma vittnesmål från de som stod vid frontlinjen under pandemin, de vars kroppar slits ut från näst intill inhumana arbetsställningar och de som drömmer om sex timmars arbetsdag.

Att Sveriges ryggrad blivit en osynlig del av offentligheten är inte bara sorgligt, det är ett samhälleligt självbedrägeri. Det minsta vi kan göra är att ta del av deras berättelser.

“Vi som arbetar med våra kroppar”

Projektet har gjorts av Annica Carlsson Bergdahl tillsammans med fotograf Elisabeth Ohlson som intervjuat 33 olika arbetare runt om i landet om hur de trivs på sin arbetsplats. Projektet finns även i bokformat via Carlssons förlag.

LÄS MER:Textilindustrin har alltid varit smutsig

LÄS MER:Politiska beslut skapade den svensk oligarkin

LÄS MER:Vem minns Göteborgs bultande industrihjärta?

ANNONS