Lars Henriksson: Politiska beslut skapade den svensk oligarkin

I ett stort reportage i Svenska Dagbladet tar ekonomen Carl Cederstöm med journalisten Andreas Cervenka, aktuell med boken ”Girig-Sverige : så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”, på en miljardärsrunda i Stockholm (9/4). Kryssande i en Bentley mellan enpersonsgym, klockbutiker med champagne och stjärnkrogar resonerar de om ett faktum som är en politisk icke-fråga: Att Sverige i dag ligger i världstopp när det gäller dollarmiljardärer.

Efter 1945 jämnades klyftorna i Sverige ut år för år. 1980 bodde vi i världens mest jämlika land. Enigheten var stor om att kapitalismen inte klarade sig på egen hand utan behövde statens fasta stöd för att skyddas från sig själv. Skattepolitiken var central, bolagsskatten var inte bara en jämlikhetsåtgärd utan även ett sätt att bestraffa företag som hellre lät vinsterna gå till improduktiv lyxkonsumtion än att investera i verksamheten. Välstånd och välfärd växte – utan en enda dollarmiljardär.

Men så kom 80-talet. Förmögenheter, gåvor och fastigheter skattebefriades och bolagsskatten halverades. Avregleringar skapade en enorm finansmarknad. Som kronan på verket fick vi ett helt nytt och riskfritt sätt att tjäna pengar: Privat drift av skattefinansierad verksamhet.

Medan allt detta skedde över våra huvuden pågick samtidigt ett lika stort skifte framför våra långa näsor: Löneandelen i svensk industri minskade och allt mer gick till vinster. Bara i fjol delade de 30 största börsbolagen ut över 200 miljarder, och i år blir det troligen mer.

I stället växte en svensk oligarki fram, bosatt i det gränslösa land där medborgarrätt heter pengar. Mycket pengar.

Teorin bakom det hela, eller snarare fikonlövet framför, var att välståndet i toppen skulle ”sippra ner” genom samhällspyramiden. I stället växte en svensk oligarki fram, bosatt i det gränslösa land där medborgarrätt heter pengar. Mycket pengar. (Riktigt hur mycket vet vi inte. När förmögenhetsskatten togs bort lade regeringen som av en händelse även ner den förmögenhetsstatistiken...) Hur kunde vi låta detta ske?

Den moderna skattepolitiken är jämngammal med rösträtten, båda drevs fram av folkrörelser som efter Första världskriget hotade att störta det gamla samhället. Rösträtt och jämlikhet (nåja...) var priset överklassen tvingades betala för fortsatt maktinnehav. Ställda mot en självmedveten arbetarklass insåg även högerpolitiker att alltför provocerande klyftor skulle skada tilltron till systemet.

I få länder blev denna tilltro så djup som i Sverige och så starkt knuten till ett parti, det socialdemokratiska. När kapitalägarna satsade på det nyliberala kortet var partiets ställningstagande således avgörande. När de, den kraft som skulle kunnat hämma ojämlikhetsexplosionen, abdikerade från uppdraget var fältet fritt. Det fackliga motståndet blev kortvarigt, mest ett partiinternt familjegnabb, innan också LO rättade in sig i ledet. Kvar fanns inte längre höger eller vänster, bara en marknad.

Åtskilliga är de politiker som, oavsett partifärg, landat mjukt i företagsvärlden efter väl förrättat värv i kommun och riksdag.

Förmögenheter i miljardklassen är inte bara en fråga om fördelningspolitik utan om samhällsmakt, ekonomisk och politisk. Åtskilliga är de politiker som, oavsett partifärg, landat mjukt i företagsvärlden efter väl förrättat värv i kommun och riksdag.

Också längst ner, på verkstadsgolv och i vårdsalar, är det som om ”du ska vara glad att du har ett jobb”-känslan satt sig i huvudet sedan 90-talskrisen. Det verkar som om någon glömt bort att berätta för oss om dessa exempellösa högkonjunkturer, som fött vår tids miljardärer.

I en tid när svensk strejkstatistik ser ut som en EKG-kurva hos en sedan länge avliden patient och de osäkra jobben breder ut sig, har de fackliga ledningarna gått med på att urholka både strejkrätt och anställningsskydd. Detta är inget annat än investeringar i att vi ska fortsätta se nya världsrekord i miljardförmögenheter.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Girig-Sverige" av Andreas Cervenka

Lars Henriksson