Sedan jag fick barn har jag blivit rädd för nästan allting. Det är en daglig plåga, men när jag försöker trösta mig själv så tänker jag att det är evolutionen. En moders roll, att oroa sig.
Det började redan när jag var gravid, mitt flöde på Instagram byttes plötsligt ut. Överallt såg jag dödfödda barn, minimala kistor i kyrkor, små små bodys och babynests, gravstenar med bara ett årtal inpräntat.
Efter min förlossning kom de döda mammorna. Förkrossade pappor som förlorat sina partners i bröstcancer, blodcancer, bukspottkörtelcancer, försökte förklara för sina barn att mamma inte kommer tillbaka. Jag såg på och min hypokondri växte. Ju äldre min dotter blev desto mer rädd blev jag för att dö ifrån henne.
“De verkar tro att det faktiskt kan bli krig i Sverige”, säger han trött.
Ingen behöver påpeka att min rädsla är irrationell. Jag förstår såklart att sannolikheten för att jag omkommer i en terrorattack i Nordstan, att min kille blir påkörd av en spårvagn, att min dotter kvävs av en bit äpple är så låg att jag inte borde ägna en tanke åt det. Men det kanske inte är så konstigt att man oroar sig när det enda man är uppvuxen med är överbeskyddande morsor (Sarah Connor i ”Terminator”, Lovis i ”Ronja Rövardotter”, jungfru fucking Maria herself) eller ännu bättre döda, gärna heroiskt nermejade mammor (”Hitta Nemo”, ”Harry Potter”, ”Bambi”).
När jag försöker prata med andra om mina irrationella rädslor svarar de “men så kan du inte tänka”, eller “det kommer inte hända”. Alla utom andra mammor. De säger att de förstår. Att de också oroar sig.
Så när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin konstaterar att “det kan bli krig i Sverige” och statsminister Ulf Kristersson säger att “svenskar ska vara beredda att strida för sitt land” blir jag inte förvånad när en vän berättar att han redan dagen efter fått i uppdrag att skriva ut MSB-broschyren “Om krisen eller kriget kommer” av sin tjej. Detta efter att panik utbrutit i hennes mammagrupp på Facebook. “De verkar tro att det faktiskt kan bli krig i Sverige”, säger han trött.
För några år sedan hade jag kanske sagt så. Nu skaffar jag klubbkort på Clas Ohlson.
En vecka senare gapar hyllorna tomma i detaljvaruhandeln. Stormkök, vevradios, vattendunkar – slutsålt. Överst på boktopplistan ligger plötsligt Niklas Kämpargårds ”Krishandboken” från 2018, en guide till hur man förbereder sig inför en större samhällsstörning. Många antar nog att preppers är män, men själv misstänker jag att det är en hord av mammalediga som raidat Clas Ohlson.
”Preppa gärna, men hamstra inte”, är budskapet från MSB. Innan barn hade jag förmodligen tyckt att allt det här var löjligt. Jag hade reagerat som många pappor i min närhet gör nu. Muttrat att folk måste tänka ett steg längre. Läsa mer än rubriken. Tänka rationellt. Att militärer och civilministrar talar i egen sak när de vill ha resurser till att rusta upp, att Ryssland varken har råd eller motivation att invadera Sverige i ett pågående krig mot Ukraina. Eller någonsin. Att det inte finns anledning till panik.
För några år sedan hade jag kanske sagt så. Nu skaffar jag klubbkort på Clas Ohlson.
Läs fler krönikor från Fanny Wijk:
LÄS MER:Jag har ledsnat på kändisarnas pr-strategier
LÄS MER:Politiker ska inte starta rejv
LÄS MER:Dags att utse konserternas Ribbing
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
