Hoppsan! Hur gick det här till? Rakt framför näsan på oss dessutom ... Det lilla huset på prärien, prärien som till vardags kallas Järntorget, Järntorget som ju knappt är ett torg längre, snarare en trafiktumlare, en Bermudatriangel inramad av trean, nian och elvan i norr och ettan och sexan i söder och den fyrfiliga motorströmmen som dagligen raketskjuter runt 10 000 bilar uppför och nerför Linnégatan… tuuuuut!! brummmmm!! gnissssssell!!… ett fasligt liv… tillräckligt öronbedövande för att ingen (nykter) ska vilja uppehålla sig någon längre tid här.
Vilket förmodligen är anledningen till att kommunen kommit undan med detta brott. Jag skulle rubricera det som mord. Eller i alla fall dråp. Att så totalt förvanska en byggnad. Särskilt när dess upphovsman faktiskt är i livet och hade kunnat rådfrågas. Olle Anderson – en av det sena 1900-talets mest tongivande svenska möbel- och produktdesigner. Hans lampor hänger över snart sagt varenda gata och motorväg och hans stolar finns på vart och vartannat kontor. I Göteborg har han designat de karakteristiska busskurerna, smäckra som vore de i kolfiber, med balkar i klaraste Hisingsblått uppburna av kapitäl i borstad aluminium med en tunn kranslist i rostrött. Små smycken. Stadsmöbler som får en att känna sig omhändertagen mitt i snögloppet och horisontalregnet.
Rustats för krig – till attaaaaaack!!! – mot ungdomsvandaler med spritpennor och sprayburkar.
Några egentliga hus har Anderson knappt ritat. Förutom paviljongen på Järntorget som, visst, fortfarande fyller samma funktion som när den invigdes 2001, fortfarande rymmer offentliga toaletter och ett teknikrum för Västtrafik, men i övrigt alltså ”skönhetsopererats” till oigenkännlighet. Eller armerats till oigenkännlighet, för borta är det svävande plywoodtaket, de subtilt profilerade teakdörrarna, den spröjsade glasfasaden – skir som en rispappersvägg till uttrycket och lika smaragdgrön som bronsfontänen intill – och i stället har hela volymen doppats i en pyts militärgrått, klätts i pannplåt från topp till tå. Rustats för krig – till attaaaaaack!!! – mot ungdomsvandaler med spritpennor och sprayburkar.
Mysigt.
Kanske tänker du, ”Bah! En sådan pyttebyggnad, vad spelar den för roll?” Alltså samma tanke som byggnadsnämnden måste ha tänkt när de klubbade igenom ”renoveringen”, när de beslutade att Andersons japanska asket skulle maskeras och massakreras till bredbent G. I. Joe. Men snarare är det tvärtom. Våra mest monumentala byggnader, skyskraporna, är designade för att betraktas på avstånd, de är abstraktioner, står och kråmar sig i solen medan vi andra irrar runt i deras skugga. De mindre volymerna däremot är ritade för att möta dig i ögonhöjd. Dem kommer du nära. Och därför måste de uppvisa en högre grad av materialitet, fasaden ska vara behaglig att vidröra. En större detaljomsorg. Besitta en sinnlighet. Som en möbel ungefär. Vilket säkert var anledningen till varför just Olle Anderson fick uppdraget från första början.
I slutändan handlar det om vilket stadsliv vi vill ha.
Stadsliv eller stadsdöd?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Låt Hamburg visa vägen till ett vackrare Göteborg
LÄS MER:Varför är vi inte bättre på att bygga stad?
LÄS MER:Ekmansgatan 5 hamnar farligt nära kostymfesten
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
