På tisdag är det åtta år sedan den kinesisk-svenske förläggaren och författaren Gui Minhai kidnappades och kastades i kinesiskt fängelse.
Förloppet är vid det här laget välkänt, det har återberättats åtskilliga gånger. Den 17 oktober 2015 försvann Gui Minhai från den ort i Thailand där han befann sig på semester, strax före den planerade publiceringen av en bok om Kinas president Xi Jinping. Under tiden som följde försvann ytterligare fyra medarbetare från Gui Minhais förlag i Hongkong.
Månader senare framträdde Gui Minhai i kinesisk statstelevision och uppgav att han återvänt till Kina för att sona ett 12 år gammalt trafikbrott. Det var naturligtvis bara teater, iscensatt av den kommunistiska regimen. Efter ett kort frisläppande hösten 2017, då Gui Minhai inte tilläts lämna landet, fängslades han återigen 2018 och dömdes till tio års fängelse.
Sedan dess har inte minst hans dotter Angela Gui oförtrutet verkat för att hennes far ska släppas fri. Men också allt fler människorättsaktivister, publicister och politiker har genom åren slutit upp i kampen. UD har å sin sida gång på gång försäkrat att man tillämpar en så kallad ”tyst diplomati” i ärendet, det vill säga ständiga inofficiella förhandlingar och samtal i kontakterna med Kina. Men hittills till ingen nytta.
Efter alla dessa tomma ord och verkningslösa utspel är det lätt att tappa hoppet om att Gui Minhai någonsin ska bli fri
De uteblivna framgångarna – för att inte säga det förkrossande misslyckandet – har gött en växande frustration bland alla som engagerat sig i fallet. Så länge de rödgröna satt vid makten gjorde exempelvis dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) flera utspel om att Sverige måste vara kompromisslöst i förhandlingarna och att maktspråk är det enda språk som Kina har respekt för.
När Kristersson något år därpå valdes till statsminister utlovade han till och med i sin regeringsförklaring att ”Sverige ska stå upp för det fria ordets ambassadörer” och verka för att Gui Minhai ska släppas fri.
Därefter: ingenting, förutom tystnad.
Mot bakgrund av all dessa fruktlösa utspel och försök är det lätt att tappa hoppet om att Gui Minhai någonsin ska bli fri. Denna hopplöshet måste dock stävjas – tvärtom är det nu som kampen måste skärpas på allvar. Också enskilda medborgare har ett direkt ansvar att fortsatt uppmärksamma Gui Minhais öde och kräva att politiken inte sviker sitt löfte.
Hur? Genom att fortsätta berätta om honom, att fortsätta tjata. Att inte låta hans namn falla i glömska, att ta varje tänkbar chans att påminna om att han fortfarande sitter avskuren från världen. Och att han gör det på grund av att han fullgjorde sin plikt som demokrat och publicist: genom att tillämpa sin yttrandefrihet och kritiskt granska makten.
Det är rentav extra viktigt att kampen fortsätter just här, i Göteborg. Inte bara för att Gui Minhai bodde här eller för att ytterligare en av våra invånare sedan över två decennier sitter oskyldigt fängslad i en annan diktatur: författaren och journalisten Dawit Isaak i Eritrea.
Symboliska slag i luften? Inte alls
Utan också för att Göteborg är en stad som i hög grad är exponerad för kinesiska intressen. Det faktum att vi knutit så nära affärsmässiga kontakter med Kina innebär förvisso en enorm utsatthet, inte minst för industrispionage och ekonomiska påtryckningar. Men det erbjuder också möjligheter, eftersom vi samtidigt befinner oss i regimens blickfång.
Därför vore det på tiden om Göteborgs spårvägar – som journalisten Kurdo Baksi efterlyst på dessa sidor – äntligen lät uppkalla en spårvagn efter Gui Minhai. Eller om vi, som flera av stadens politiska ungdomsförbund föreslagit, döpte om Grönsakstorget, där Kinas konsulat ligger, till Gui Minhais torg.
Symboliska slag i luften? Inte alls. Genom att göra utrymme för Gui Minhai och Dawit Isaak i det offentliga rummet förblir de kvar på agendan. Varenda utspel som involverar Gui Minhais och Dawit Isaaks namn visar att vi inte glömt bort dem, att vi kommer att fortsätta att minnas dem till den dag de blir fria.
Så låt tusen blommor blomma – för nu behövs all kreativitet vi kan uppbåda för att understryka kopplingen mellan Gui Minhai, Dawit Isaak och Göteborg. Fortsätt peppra politiken med förslag, fortsätt att prata om våra svenska samvetsfångar, så fort tillfälle ges.
Själv har jag ett förslag. Låt ett politiskt haveri avspegla sig i ett annat: döp om hela Västlänkenfloppen till Tyst diplomati.
Fotnot. På tisdag kl 12 hålls en manifestation för Gui Minhai utanför Kinas ambassad i Stockholm.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Gör Dawit Isaak och Gui Minhai till ledamöter av Svenska Akademien!
LÄS MER:Håller vi på att drunkna i kulturens skval?
LÄS MER:Det är märkligt att inte fler har rasat mot ”Wicked”
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
