Johan Hilton: Det är märkligt att inte fler har rasat mot ”Wicked”

Jag ska inte säga att jag är tokig i musikalen ”Wicked” som haft premiär på Göteborgsoperan i helgen. Den är vad musikaler ofta är – trevligt glitter. Däremot hade jag för något decennium sen rätt roligt med romanen den bygger på, ”Wicked” av Gregory Maguire. Det är en sorts replik på en av de mest amerikanska klassiker man kan tänka sig, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”.

Den som tycker att det låter barnsligt är förvisso ursäktad, men har fel. ”Wicked” är ingen barnbok, utan en mörk och vuxen, för att inte säga cynisk, allegori över den auktoritära statens makt över tanken. Skriven 1995, i sviterna av diktaturernas fall och i en tid då historien påstods vara slut.

Det vore visserligen drastiskt att kalla Gregory Maguire för visionär, men en framåtblickande ironiker är han. Och ser de auktoritära impulserna även i föregivet fria samhällen. Inte minst i vilka berättelser som kulturer förmedlar om sig själva och hur utsatt vår verklighetsuppfattning är för myter och desinformation. I ”Wicked” visar sig nämligen fantasilandet i ”Trollkarlen från Oz” vara en idylliserad lögn. Oz är, under technicolorytan, en auktoritär stat, behärskad och kontrollerad av en utpräglad populist: trollkarlen.

I ”Wicked” är hon en ung medellös kvinna som börjar som aktivist i motståndsrörelsen mot trollkarlen och slutar som terrorist

Sagolandet hos Maguire blir därmed ett sagoland i dubbel bemärkelse. I traditionell mening, det vill säga en magisk värld skild från vår. Men också i en ideologisk, ett samhällssystem byggd på myter och propaganda, en värld som de facto består av just sagor, förmedlade av en lögnaktig övermakt. Och där alla som kritiserar dem eller utmanar dem, enligt den auktoritära statens binära logik, stöts ut och utmålas som statsfiende eller förrädare.

Som den grönhudade och socialt engagerade collegestudenten Elphaba – den ursprungliga barnbokens onda häxa som här förses med både ett själsliv och komplexa bevekelsegrunder. I romanen ”Wicked” är hon en ung utstött kvinna som börjar som aktivist i motståndsrörelsen mot trollkarlen och slutar som terrorist. En antihjältinna som förvrids av sin vanmakt och vrede och, i takt med att hon förlorar allt, uppgår i fundamentalism, terror och våld.

Det ska sägas att musikalen ”Wicked” bara delvis förvaltar Gregory Maguires revisionistiska idéinnehåll. Den pjäs som spelats över hela världen, och nu till slut fått Sverigepremiär, är på många sätt en sockerchock, med en kraftigt omarbetad intrig och bara en biton beska i botten.

Mot den bakgrunden är det egentligen märkligt att det inte stormat mer kring ”Wicked”

Det intressanta är snarare att föreställningen hade premiär på Broadway i ett alldeles särskilt politiskt klimat. Nämligen det extremt polariserade 2003 – bara några år efter 11 september, då kriget mot terrorismen, svulstiga nationalistiska trosbekännelser och besattheten av att dela upp världen i vänner och fiender inte bara präglade den politiska retoriken, utan också dominerade delar av populärkulturen. Eller som den dåvarande president George W Bush formulerade det: ”Den som inte är med oss är med terroristerna”.

I en sådan tid krävs det inte mycket för att vara kontroversiell, fienderna finns överallt. Något så oskyldigt som prequeltrilogin i ”Star Wars” skåpades vid denna tid ut av neokonservativa som subversiv vänsterkritik av Bushadministrationen, hökars vapenskrammel och Irakkriget. För att inte tala om den sylvassa amerikanska seriestrippen ”The Boondocks” som vid samma tid väckte ramaskri genom att ställa obekväma frågor om kulturimperialism, propaganda och nationalism. (Reaktionerna hade förmodligen varit ännu hätskare i dag.)

Mot den bakgrunden är det egentligen märkligt att det inte stormat mer kring ”Wicked”. För också musikalen kräver, om än på sitt försiktiga och kommersiellt inlindade vis, att publiken i ett ögonblick bryter sitt vaneseende och dubbelexponerar makthierarkierna och propagandaapparaten i landet Oz mot våra egna institutioner. Vad är det som skorrar falskt i berättelserna som vi förmedlar om oss själva och vår civilisation i dag? Vad vet vi egentligen om våra fiender? Och framför allt: kunde vi ha varit dem, om maktförhållandena vore de omvända?

Det är naturligtvis inga särskilt radikala frågeställningar. Men i ett 2023 där också frisinnade talar varmt om värderingar som så sent som i går sågs som uttryck för chauvinism, där linjerna aldrig tycks kunna bli för hårda och där de tuffare tagens logik i det närmaste uppnått total politisk hegemoni kan jag sakna också de försiktiga motrösterna. Och framför allt: en större öppenhet för problematisering.

Även när den framträder i form av en skönsjungande grön häxa på Operan.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Wicked” på Göteborgsoperan

LÄS MER:Den inställda utställningen i Borås är en skamfläck

LÄS MER:”Drömmarnas monument” har visat vilka platser i staden som räknas

Johan Hilton

johan.hilton@gp.se