Konstverket Drömmarnas monument vid Götaplatsen.
Konstverket Drömmarnas monument vid Götaplatsen. Bild: Maria Steen

Johan Hilton: ”Drömmarnas monument” har visat vilka platser i staden som räknas

Debatten om ”Drömmarnas monument” har varit lika uppiggande som hetsig. Men frågan är om den inte först och främst har avslöjat hur vi ser på stadens olika rum, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Fram till för bara några dagar sedan trodde jag att fekalieattacken mot konstverket ”Drömmarnas monument” var det perfekta slutet på sommarens mest omtvistade kulturhändelse i Göteborg. Det ringade på ett utomordentligt vis in det spektakulära draget i den sociala träskulptur som stått placerad mitt på Götaplatsen de senaste tre månaderna – som en sista förryckt fanfar i en happening som redan skrivit in sig i den lokala konsthistorien.

Men frågan är om inte Götaplatsgruppen – som driver flera av de restauranger i närheten och som klagat högljutt över monumentet de åtta senaste veckorna – just satte punkt för debaclet på ett ännu mer förkrossande vis. Under lördagen firade man att ”Drömmarnas monument” forslats bort med ett arrangemang som ter sig som något av en jackpot i samtida lifestyle-dygder: yoga, crosstraining och alkoholfritt bubbel.

ANNONS

Inte ens en full förstamajtalare hade kunnat tänka ut en grällare kontrastverkan: å ena sidan det flummiga konstbohemeriet med alla sina högtflygande idéer om kollektiv och gemenskap, å den andra den städade och materiellt orienterade medelklass som belåtet ger offentligt uttryck för både sin motionsiver, fåfänga och faiblesse för la dolce vita.

Nu skulle man kunna argumentera för att det är vad Drömmarnas monument gör med oss – placerar oss på varsin sida, för och emot. GP:s idé och kritik-redaktör Jenny Högström ryste till exempel förra veckan över de konstnärliga aspekterna av ”Drömmarnas monument”, över drömfångarna i ull och ”den trashiga Berlinestetiken”.

En debatt där de olika parterna, med en närmast rörande iver, dessutom spelat sina givna roller i verkets utveckling

Själv har jag varit på gott humör sedan slutet av juni, uppiggad och imponerad av själva engagemanget i debatten. Det som till en början såg ut som något ur en barnbok när det baxades upp på Götaplatsen, en maximalistisk version av Alfons Åbergs trähelikopter, har med tiden förvandlats till någonting annat. Reaktionerna har, helt enligt principen med sociala skulpturer, kommit att bli en del av verket och ständigt modifierat dess betydelse.

Och inte bara som vattendelare, ”Drömmarnas monument” har i minst lika hög grad kommit att utgöra en sorts manifestation över vilken plats konsten faktiskt fortfarande har i vårt liv, oavsett hur vi ställer oss till den. En debatt där de olika parterna, med en närmast rörande iver, dessutom spelat sina givna roller i verkets utveckling.

ANNONS

Som lokalpolitikern Hampus Magnusson (M), som hotade med vite, liknade verket vid ett ”migrantläger” och fick en kulturpolitisk debatt på halsen. Eller de många medborgare som högljutt givit uttryck för sina sympatier eller antipatier när de passerat platsen. Om de inte själva deltagit i verket, på konserterna, i samtalen, lämnat ett budskap efter sig på träplankorna. (Uppriktigt talat tror jag att vi alla, även de som hatat ”Drömmarnas monument”, har haft det ganska kul.)

Allt det är gott nog. Ändå undrar jag om inte ”Drömmarnas monument” sagt något ännu mer väsentligt om vår ambivalenta relation till det offentliga rummet och till stadsmiljön.

En av konstnärerna bakom, Stefan Karlsson, har tidigare ställt ut verket ”Psykiatrins monument” som har uppenbara beröringspunkter med just ”Drömmarnas monument”. Samma sorts träramper, samma karnevaliska grundanslag och samma funktion som informell arena för samtal och dialog.

Jag märker själv att jag har svårt att skaka av mig den där detaljen, skillnaden i mottagande av två i grunden ganska likartade konstverk

Det finns dock en stor skillnad. Inte en enda besökare, eller folkvald, utslungade sin vrede på åtminstone den här tidningens debatt- och insändarsidor, när ”Psykiatrins monument” ställdes ut för två år sedan. Eller ens i det offentliga, såvitt jag förstår.

Vad det beror på kan man naturligtvis bara spekulera i. Men att ”Psykiatrins monument” förlades till Backaplan och en mer diversifierad miljö har gissningsvis en hel del med saken att göra. Få ställen i Göteborg är så väsensskilda från den svala klassicismen, de tunga kulturinstitutionerna och nimbusen av högborgerlig förfining på Götaplatsen, som just handelsmeckat på det mångkulturella Hisingen.

ANNONS

Jag märker själv att jag har svårt att skaka av mig den där detaljen, skillnaden i mottagande av två i grunden ganska likartade konstverk. Där en grupp förbipasserande uppenbarligen behövde fredas från ett vildvuxet konstverk, en annan grupp inte. Och vad det eventuellt avslöjar om segregation och hegemoni, om centrum och periferi, om förväntningar på sociokulturell ordning och oordning.

Men så antar jag att förmågan att dra igång just den sortens tankar också är det som utmärker vital konst. För något säger mig att vi ännu inte har hört det sista om ”Drömmarnas monument”.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Finns det fortfarande plats för kulturen?

LÄS MER:När Drömmarnas monument tog över Göteborg

LÄS MER:De vill bygga ett psykiatrins monument på Backaplan

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS