Bokmässan kom och gick. Att det kan bli ett sånt jävla hallabaloo kring skriftkonsten! Jag känner två personer totalt som läser.
Den ena sitter inne och den andra är svintråkig.
Så det är ju glädjande att det inte bara är VR-porr med simulerade slöjdlärare, eller två sekunder långa klipp på promiskuöst utklädda småbarn i synkroniserade danser som gäller nuförtiden!
För framför en fondvägg av fyrahundratusen taktfasta tanter, till synes på väg till ett Gudrun Sjödén-lajv, i skor så fotriktiga att de är gjorda av fötter, sura som uppstötningar över trängseln de själva har skapat, pågår litteraturens Armageddon. Detta Birkenstock: The Gathering.
Ingen författare är för fin för att gå runt där och knö i löksillsdoften.
Det är gött att se på Bokmässan att alla människor är lika lite värda. Även Jan Guillou måste sitta inlåst i någon stel “poddbur” och lista sina “tjugosju värsta fräckisar” med I just want to be cool-gänget.
Det är demokratiskt och bra tycker jag.
Men man kan ju som god kristen inte låta bli att undra vad Jesus Krister hade tyckt om Bokmässan?
Nu var ju inte han läskunnig (sjukt med tanke på att världens näst mest sålda bok efter Hamilton-serien – om man får tro Guillou – till stora delar handlar om honom) men det är själva massmånglandet han hade haft problem med.
Jag tycker mig skönja två typer av böcker på mässan:
1. Böcker som skrivna för att vara så bra böcker som möjligt.
2. Böcker som är skrivna för att bygga författarens varumärke.
Den senare kategorin är överrepresenterade som mörkhyade i Panetoz (4-1).
Jag skulle dock vilja slå ett slag för en ny skandal som är att det är jag som skriver Pascal Engmans böcker!
Den senaste tidens debatt om självupptagna författare har fått mig att inse att det pinsammaste man kan vara, förutom pedofil, är:
Någon slags kulturjournalist eller halvkändis som har skrivit en bok och den boken handlar om en själv.
Det är trist att jag är med i det facket men jag brukar trösta mig själv med att jag åtminstone inte är gaisare.
Sedan har det varit en skandal kring påståendet att Camilla Läckberg inte skriver sina egna böcker. Om det nu skulle vara så kan vi väl unna henne det? Hon ger ju ut sjutton böcker årligen UTÖVER att göra sin tv-serie som är någon slags “Saltön” för lågbegåvade, tar hand om trettiofyra barn och en man i barnens ålder samt har ett instagramkonto som är lika aktivt som nätverket Foxtrot. Ge en kvinna en paus!
Om jag hade varit Camilla Läckberg hade jag bara skrivit under checkar. Låtit Henrik Fexeus tankeläsa- och skriva de gemensamma verken, och låtit Pascal Engman göra resten.
Jag skulle dock vilja slå ett slag för en ny skandal som är att det är jag som skriver Pascal Engmans böcker! Och en AI-robot som heter Tord och är halvjapan och skitsnäll skriver mina.
Den finaste delen av mässan är om man fortsätter gå förbi de stora förlagen, passerar de medelstora, genom de små, runt de obskyra och till slut hamnat i ett slags ingenmansland där folk säljer skärp och egenutgivna böcker.
Att ställa sig där rakt upp och ner, på en plats ingen människa (förutom grovt sinnesförvirrade som letar efter sig själva) besöker, och stå och sälja sin egen bok… det mina vänner: det är en RIKTIG författare.
Bokmässan må vara stor men de riktiga författarna är försvinnande få. Om du ser en: skydda den med ditt och andras liv. För när läsandet försvinner ur våra liv blir vi blott till sallad med skulder.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Här är artisterna i ”På spåret” 2023
LÄS MER:Här är de tre mest göteborgska ögonblicken i mitt liv
LÄS MER:Recension: ”Den lilla oron och den stora oron” av Marcus Berggren
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
