Jag har haft några jobbiga månader. Inte på det där glamorösa sättet som folk pratar om: mycket som händer, många bollar i luften. Utan bara en fysisk och känslomässigt slitsam period. Sådär som livet är mest, men lite mer. Närmare tårarna än vanligt, något tätare stresshuvudvärk, märkbart mindre energi. Mer sugen på chips än vanligt, och jo, kanske mer sugen på vin också, men är så rädd att bli alkoholist att där passar jag mig noga. Men det har rökts cigaretter, insvept i stor kofta, i ett hörn av kökstrappan, det har det.
Tittar man snett från sidan är det lätt att se de grå fläckarna: Egna och andras sjukdomar, envisa och ihållande. Fnurror på vänskapstrådar, band som naggats i kanterna av … inte några storslagna konflikter, bara små, små, gungningar i balansen. Sådana som äter upp något som inte borde tuggats.
Det vill sig inte riktigt. Dålig sömn, missade signaler, och den alltid lika gnagande oron för barnen: hur de mår egentligen, bakom sina små tåliga ansikten. Ni märker att jag inte ens nämnt världen där ute ännu, den man ser på med fasa. Sammantaget lägger det sig som en flottig hinna över det skira som spricker upp och grönskar där ute: ja, detta är en vår jag ser ut på genom ett smutsigt fönster.
Har det gjorts en ny, begåvad ”Mamma mia!” som inte får en att skämmas å Meryl Streeps vägnar, undrar någon kanske nu
Och vad har det med kultur att göra, då, din bortskämda medelklasstant, undrar ni nu.
Kanske inget, kanske allt. För är det något som hjälper, åtminstone mig, i sådana här lägen, är det kultur. Och då menar jag inte finpoesin, eller romanerna som går på hjärnbalken. Inte knepigt korsklippta filmer eller ens musik med oväntade harmonier. Jag menar den brett anslagna, publikfriande, snyggt ljussatta underhållningskulturen.
Jag menar ”Anyone but you”, som jag sett inte mindre än två gånger sen i februari, en film med Sydney Sweeney som mest verkar handla om att hennes bikiniklädda bröst ska guppa in och ut ur bild i en spexig kärlekshistoria i Australien – en nästan ansträngt kalkonig återberättelse av Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting”. Jag menar ”Mamma mia!” som jag grät ögonen ur mig till i går kväll med några döttrar.
(Har det gjorts en ny, begåvad ”Mamma mia!” som inte får en att skämmas å Meryl Streeps vägnar, undrar någon kanske nu. Men nej! Det har inte gjorts en ny begåvad ”Mamma mia!” Jag snackar samma gamla idiotiska ”Mamma mia!” som vanligt! Det är det som är charmen!)
Aldrig en fnurra på tråden med ”Princess Daisy”
Och jo, jag menar den där senaste versionen av ”Unga kvinnor”, som kom för några år sedan, där den tyska professorn spelas av någon som ser ut som en Brothers-modell och alla artonhundratalsflickorna har Dysonfönat hår. Och, vid min gud, jag menar Judith Krantz. Jag menar ”Princess Daisy”. Jag menar nog, om jag hade haft en till hands, ”Vindsträdgården”, och mest av allt menar jag förstås Nora Roberts: särskilt den där trilogin om ett spöke i en handelsträdgård? Ni vet den där hon med lockigt rött hår och han med grävmaskinen … äh, vet ni vad, storyn spelar faktiskt ingen roll. Det är känslan jag vill åt. Och det är känslan jag får, utan krav på motprestation, när jag inget har att ge.
När resten av världen pågår utanför det där vinterdammiga fönstret så kan tramsfilmerna och kioskvältarna (och låtarna, ni vet väl att Neil Young är tillbaka på Spotify och att man kan gråta till ”Harvest moon” på repeat nu igen) finnas där inne med en. Kravlösa. Generösa. Villiga att ha överseende med mina otillräckligheter och tillkortakommanden.
Aldrig en fnurra på tråden med ”Princess Daisy”. Aldrig höjda ögonbryn över chipsskålen, från hon den där med lockigt rött hår. Sydney Sweeney guppar runt i Australiens blå vatten vare sig jag röjt diskmaskinen eller inte, och Meryl Streep … ja men kanske att hon var värdigare i ”Kramer vs Kramer” än i ”Mamma mia!”. Men jag vet vilken karaktär jag vill hålla i handen när livet är tungt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Läsning kan vara prövande, utlevande och sexuellt
LÄS MER:Jag är så trött på allt tjat om soft girls och huskvinnor
LÄS MER:Jag är ett offer för mysig amerikansk propaganda
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
