Vad gör en litterär översättning bra? Under ett samtal på förra årets Littfest i Umeå beskrev översättaren Lisa Lindberg det som att arbetet handlar om att hitta rätt ord, att ordet utgör köttet och benstrukturen. Men att hitta tonen, det är textens blod. Samtalet hölls tillsammans med den franska författaren Marie Darrieussecq, som Lindberg länge översatt till svenska.
Det var en fängslande och intim konversation, om hur författaren och översättaren utvecklat en nära vänskapsrelation under tidens gång och som gynnat översättningsarbetet. Jag tänkte att en sådan symbios, där man kan prata mycket om språket, men också om livet, måste vara det optimala för översättningen. För att hitta blodet.
Tycker du att jag låter romantisk så har du rätt. Det är en idealbild av litterär översättning som ligger allt längre ifrån verkligheten i dag – sedan artificiell intelligens och maskinöversättning gjort intåg i branschen och skapat en än mer prekär arbetsmarknad för översättarna.
Utvecklingen har gått extremt fort. I Norge, till exempel, oroas Norska Översättarförbundet av ett nytt företag som erbjuder maskinöversättning av viss genrelitteratur till bokförlag för ett betydligt lägre pris än det standardavtal som tagits fram för översättare. Att avtalen undergrävs kallar Norska Översättarförbundet för ”grovt olagligt” i Morgenbladet.
Sådan så kallad ”post-editing” har blivit en allt vanligare arbetsuppgift för översättare
I Sverige är detta redan utbrett. Tidigare i år skrev översättaren Anna Arvidsdotter en uppmärksammad och tragikomisk text i Aftonbladet om när hon anställdes för att under stor tidspress städa upp i en katastrofal AI-översättning för en tredjedel av det vanliga arvodet. Sådan så kallad ”post-editing” har blivit en allt vanligare arbetsuppgift för översättare.
Alla är inte enhälligt överens om att AI- eller maskinöversättning är något dåligt, men yrkesgruppen har gång på gång larmat om hur dåliga verktygen är och att deras ersättning försämras när förlagen sviker. Nu har läget blivit akut. Vi måste rädda mänskliga översättningar och yrkesgruppens villkor – för litteraturens skull.
Maskinöversättningssystem blir allt mer avancerade och kan vara hjälpsamma, inte minst vad gäller facklitteratur. Men när det kommer till litteratur kommer de aldrig kunna gå att jämföra med en översättning för mänsklig hand. Delvis för att systemen fortfarande för dåliga för att översätta ens ”lättare” litterära texter, som Anna Arvidsdotter och andra översättare vittnat om.
Samtidigt nöjer sig förlagen med att ge ut stolpiga, bristfälliga översättningar. Systemen jobbar på ytan och förhåller sig till språket som en produkt, inkapabel till att förmedla tvetydigheter, tonlägen, rytm. Själva litteraturens själ. För att inte tala om all den kulturella kontext som går förlorad.
Men hur ska det finnas översättare kvar till det när AI medför sänkta löner?
Att förlagen är så ivriga med att vända sig till den nya tekniken visar på en respektlöshet för vad översatt litteratur är. I nuläget är det framförallt genrelitteratur som översätts med AI, och många förlag menar att mer avancerad skönlitteratur alltid kommer behöva en människa. Men hur ska det finnas översättare kvar till det när AI medför sänkta löner?
Det behövs en bättre infrastruktur. Kulturpolitiken måste också engagera sig mer i frågan, skjuta till mer pengar till förlagen för översättningsprojekt och direkt till översättare i form av stöd och stipendier på ett mer systematiskt sätt. En modell där översättares viktiga roll bekräftas. Hur ska det annars sluta?
Under samtalet på Littfest pratade Marie Darrieussecq, som själv också är översättare, om hur slitigt arbetet är. ”Man måste verkligen älska det för att orka”, sade hon.
En AI orkar, men den kan aldrig älska.
Läs mer i GP Kultur:
