Jag omgav mig med krig redan innan invasionen av Ukraina. Med min lilla son sovandes i babysittern har jag under vårvinterns föräldralediga kvällar låtit lusten styra. Den har hela tiden sökt sig till kriget. Krigsfilmer som ”Tunna röda linjen”. ”The hurt locker”. ”Plutonen”. På gymmet, när jag tvättar och lagar mat lyssnar jag på tjocka böcker om hur första världskrigets startade. Jag ser mycket fram emot att få recensera Ernst Jüngers krigsdagböcker som snart ges ut. Och vi ska inte ens tala om hur många digitala krigsbrott jag begått i tv-spelen.
Detta gör mig inte alls unik. Det gör mig till en helt vanlig svensk kille. Trots att vårt land levt överhängande fredligt i över 200 år är det en helt självklart del av vad det innebär att vara man. Som pojkar leker vi med plastvapen, får vi inga av våra föräldrar så funkar pinnar lika bra. Sedan tv-spelen, filmerna, böckerna. Varje generation och ålder har sitt sätt att umgås med det statligt organiserade våldet.
Om det inte ligger i vårt DNA så är det så djupt nedplöjt i vår kultur att det knappt gör någon skillnad. Så många före oss har stupat under årtusendena att det som man är omöjligt att inte intressera sig. Detta är det manliga släktets hemliga öde. Samhällets tysta förväntan på att vi ska ställa oss med vapen i hand och försvara de heliga idéer som vi bygger våra samhällen kring. Idén om den värnlösa kvinnan. Idén om den suveräna nationen. Allt detta hålls ihop av män som ensamma blöder ut i jorden.
Den finns alltid där. Det visar det nya kriget på den europeiska kontinenten med all önskvärd tydlighet.
Alla de timmar jag lekt krig är inte ett intresse. Det var en nödvändig övning i avtrubbning.
De som dör på båda sidor av konflikten är framförallt män. Huvudsakligen unga män. Dessutom inte tvunget män som gör detta av fri vilja. Rysk lag tvingar alla män till en tolv månaders värnplikt. Det förvandlar inte de unga värnpliktiga automatiskt till villiga att dö i väpnad konflikt. I Ukraina får den civila befolkningen, det vill säga kvinnor och barn, lämna landet. Men för män mellan arton till sextio år är gränserna stängda av den ukrainska regeringen. I New York Times podcast ”The Daily” spelas hjärtskärande scener om män som tvingas från sina familjer vid gränsen upp. Den unga gaykillen som hånas som en förrädare av kvinnor och barn när han försöker fly ihop med dem.
LÄS MER:Vad händer när Ukraina utplånas som egen nation?
Ja, det finns också en del kvinnliga soldater i armén. Men ukrainska män inte bara uppmuntras – de måste – stanna och slåss. Stanna och dö.
På bara en vecka känns mitt krigsintresse barockt. Där det nyss fanns en lustfylld spänning finns nu bara en sak: en svart klump av sorg. Ukrainska twitterkanaler kablar stolt ut bilder på ryska tillfångatagna soldater. Som krigspropaganda kan man förstå det. Men på bilderna ser jag ingen ond fiende. Bara ryska pojkar, knappt 18 år fyllda. Små killar som dör. Kanske skjuts de av den ukrainska pappan som i en video i sociala medier gråtande tar farväl av sin lika gråtande dotter. Om inte han dör först.
LÄS MER:EU kan åter bli ett fredsprojekt
Men det är inte konstigt att väpnad konflikt utövar ett sånt sug på min kulturkonsumtion. Jag inser det nu. Alla de timmar jag lekt krig beror inte på ett intresse. Det var en nödvändig övning i avtrubbning. Ett nödvändigt sätt att förbereda sig för den outtalade sanningen. För även om Sverige har ett totalt krigsförsvar som inkluderar alla oavsett kön hyser jag inga större illusioner. Om Sverige hamnar i krig är det jag som kommer tvingas försvara det med mitt liv. Om 20 år är det min son.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln
