Per Magnus Johansson: Dödandet har börjat te sig som en banalitet

Vi lever i ett samhälle där vi okritiskt håller på att vänja oss vid uppfattningar och idéer som för inte så länge sedan var otänkbara. I vår värld har krig och mord närmast börjat te sig som en banalitet. Antalet dödade i krig och skoningslösa konflikter går mot det oräkneliga. Och allt bara fortgår.

I en artikel från augusti i New York Times uppger amerikanska myndigheter att nästan en halv miljon soldater antingen dött eller skadats i kriget i Ukraina. De bedömer att ungefär 120 000 ryska soldater har avlidit och 170 000 till 180 000 skadats. Motsvarande uppgifter för Ukraina är 70 000 döda soldater och upp till 120 000 skadade. Sammanlagt har nästan 200 000 soldater dödats och omkring 300 000 allvarligt skadats.

Det är ett av flera krig som pågår i vår omvärld. En del av dem rapporteras det om, andra är det i det närmaste tyst om. I Sverige uppmanades vi nyligen av regeringen och överbefälhavaren att förbereda oss för krig; att vara beredda på att en yttre fiende kan inleda ett anfallskrig mot vårt land.

Att ge upp försöket att i diskussioner nå fram till en fungerande kompromiss är att resignera i förhållande till det barbariska våldet.

En som ägnade sig åt den mörka sidan av människans själsliv var Sigmund Freud (1856-1939). Dödsdriften, medgav han, var inte hans hjärtas lust, utan den föreföll honom endast som ett ofrånkomligt antagande på vad kan kallar såväl biologiska som psykologiska grunder. Han hävdar i ”Vi vantrivs i kulturen” som publicerades 1930 och översattes till svenska av Sven Stolpe (1905-1996) två år senare, att ”aggressionsbenägenheten är ett ursprungligt, självständigt driftsanlag hos människan” och ”är det starkaste hinder kulturen stöter på”. Han betraktade aggressionsdriften som dödsdriftens derivat. Det finns en pågående kamp mellan liv och död, livsdrift och destruktionsdrift. Den utspelar sig såväl inom människosläktet som inom den enskilde. Han uppfattade att denna kamp präglade livet. Kulturutvecklingen kan därför, påstod han, betraktas som människosläktets livskamp.

I februari 1930 skrev han till sin elev, kyrkoherden Oscar Pfister (1873-1956): ”Därför tycks min pessimism vara en slutsats och mina motståndares optimism ett antagande.”

Pacifismen, med framstående representanter som Mahatma Gandhi (1869-1948) och Martin Luther King Jr (1929-1968), med ett ursprung från början av 1900-talet, ter sig i dag som utopisk och orealistisk. Vi verkar ha accepterat att förintandet av dem som vi betraktar som våra fiender är en del av vardagen och att det blivit vår normalitet. Det tycks gälla såväl lokalt som globalt. Den yttersta logiken innebär att fienden bör elimineras utifrån en verklig eller inbillad föreställning; öga för öga, tand för tand, som det står skrivet i Moseböckerna i ”Gamla Testamentet”.

Hur påverkas vi av en sådan inställning; av att det oacceptabla i bästa fall ter sig som ”ett nödvändigt ont”? Vi får aldrig glömma; en mördad människa är en för mycket. Att ge upp försöket att i diskussioner nå fram till en fungerande kompromiss är att resignera i förhållande till det barbariska våldet. Ett sant och ansvarsfullt samtal förutsätter en förmåga att känna igen likhet i samma utsträckning som olikhet. Det som förenar är mer angeläget än det som skiljer oss åt. Eller som Gunnar Ekelöf (1907-1968) skriver 1941 i ”Färjesång”: ”Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika.” Utifrån igenkännandet är det möjligt att avstå, kompromissa och försonas. Konflikten kan bestå men under anständiga former.

Det handlar om framtiden; att barn och barnbarn ska få ett värdigt liv. Värdigheten vilar på att vår historia går att berätta, förstå och integrera.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Ordens makt gör det lätt att känna sig som en främling

LÄS MER:Vi har skapat ett samhälle som drivs av hat

LÄS MER:Jag tror mer på staden än nationalstaten

Per Magnus Johansson