Mycket i vårt land lämpar sig för skräckfilmsgenren. Vi har vandringssägner om ättestupor, bortbytingar och pizzor med råttor i. Vi har Bockstensmannen och Arbogakvinnan, 50 nyanser av mulet väder och en himla massa miljardärer. Vi har den svenska synden, ensamheten och friskolereformen, ja, till och med Dumpen och Paolo Robertos kappvändningar, för den som föredrar jump scares framför nordisk folktro och socialrealism.
Ändå börjar det bli lite pinsamt att vara blågul skräckfilmsfantast. I stället för indierullar om blodtörstiga vittror som härjar runt i Motala eller psykologiska rysare om världens ensammaste man som heter Ove, har Sveriges bidrag till skräckgenren de senaste åren varit betydligt sämre på att tillvarata våra resurser. Och dessutom: inget att hänga i granen.
Filmen “Feed”, som Joakim Lundell av oklara anledningar blivit frontfigur för trots att den är regisserad av Johannes Persson, är förmodligen det sämsta jag sett i år (och då har jag ändå sett den senaste säsongen av “Solsidan”). Netflix skräckkomedi “Konferensen” var förvisso underhållande, men på ungefär samma sätt som Ica-reklamerna är det. Lisebergsbaserade “Karusell” och den andra filmen som Joakim Lundell inte regisserat, “Canceled”, lyckades varken övertyga kritikerna eller publiken. “En stapel skräckklichéer som betas av för sakens skull”, skrev GP:s kulturchef Johan Hilton om den senare, vars IMDB-betyg nu är nere på 4,1.
Utvecklingen är såklart beklaglig. Särskilt med tanke på den otroliga potential som finns för riktigt bra svensk skräck
Utvecklingen är såklart beklaglig. Särskilt med tanke på den otroliga potential som finns för riktigt bra svensk skräck, men också eftersom vår status historiskt sett varit en annan. Victor Sjöströms utmärkta stumfilm “Körkarlen” (1921) har hyllats internationellt och blev så sent som förra året utsedd till den bästa svenska filmen genom tiderna. När Ingmar Bergman (vars favoritfilm sägs ha varit just “Körkarlen”) debuterade som manusförfattare var det till Cannesvinnaren “Hets” från 1944, där den onda läraren Caligula lämnar såväl filmens elever som tittaren sömnlös. Tomas Alfredsons “Låt den rätte komma in”, baserad på John Ajvide Lindqvist bok med samma namn, var förvisso ingen personlig favorit, men den satte åtminstone svensk skräck på kartan. Under de 15 år som gått sedan vampyren Eli kom till Stockholmsförorten Blackeberg har lite gjorts för att försvara den positionen.
När Frida Kempffs “Knackningar” hade premiär 2021 hoppades jag således på en renässans för den svenska skräckstatusen. Och nog för att filmen är bra, men jämfört med utbudet hos våra nordiska grannar de senaste åren står den sig tyvärr ganska slätt. Några av de bästa rysare jag sett (vilket är lite för många för mitt eget välbefinnande) är nutida produktioner från Danmark, Norge och Finland.
Hit hör “Ruva” av den finska regissören Hanna Bergholm, vars porträtt av den perfektionistiska och statusfixerade Instagrammamman är det mest kusliga i sitt slag. Danska “Speak no evil” fick såväl internationella som svenska (nåväl, inte denna tidnings) kritiker att sätta tungan i halsen. Norska “De oskyldiga” lämnade mig både livrädd och med ett nyvunnet intresse för norsk förortsarkitektur. Samma lands “Good boy” – om en snygg kille med ett mycket udda husdjur – är det mest obehagliga jag sett sedan den nu virala Värnhemsmåsen satte i sig en hel råtta.
Där tornar de karga, snötäckta landskapen upp sig som en varning om vad som gömmer sig under tjälen
Det tycks med andra ord som en helt ny nordic noir börjat ta form, som expanderat från deckargenren till rysarkategorin. Där tornar de karga, snötäckta landskapen upp sig som en varning om vad som gömmer sig under tjälen, eller i hemmets falska trygghet. Det är lika delar en underbar som mardrömslik värld att befinna sig i.
Under Göteborgs Filmfestival, som inträffar om knappt två månader, kommer jag hålla särskild utkik efter den nordiska skräcken. Jag tror att vi där ser början av en helt ny rysargenre, där det råa klimatet och mentaliteten äntligen kommer till sin fulla rätt. Min önskan är bara att även Sverige ska hoppa på tåget, snarare än att låta splatterfilmer med grund sensmoral definiera vårt rykte som skräcknation.
Läs mer om svensk skräck i GP Kultur:
LÄS MER:Ge oss bättre svensk action, komedier och thrillers
LÄS MER:Så var Lisebergs skräckexperiment Peak fear
LÄS MER:Recension: ”Karusell” i regi av Simon Sandquist
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
