”Jag såg rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen”. Musikkritikern Jon Landau var nog helt ärlig när han våren 1974 knåpade ihop sin recension av den okände rockkille han hade sett spela kvällen innan.
Men alla kritiker vet att Landau också doppade fingrarna i superlativgrytan.
Inte så att vi inte menar sakerna vi skriver. Men likt Landau går vi på konserter och bio och läser böcker dagarna i ända. Skriver i en takt som efter tio år innebär att vi måste nypa oss på insidan av låret för att inte slentrianramla i grytan. Landau behöver naturligtvis inte genomsöka sina artiklar var tredje månad för att se om han överanvänt ”kongenial” och ”rockens framtid” – Bruce kände igen bra PR och Landau är sen fem decennier hans manager. Vi andra får då och då reflektera över adjektiven och superlativen. När de langas fram, och varför.
De senaste veckorna har mina fingrar sökt sig ner i grytan två gånger – efter Carl Olssons ”Vintersaga” och Mika Gustafsons ”Paradisets brinner”. Gustafson har tagit de bästa scenerna av magisk realism ur Gabriela Pichlers ”Äta sova dö” och matat dem med svamp i ett drivhus. Resultatet är underbart. Olsson är Lars Tunbjörks och Roy Anderssons kärleksbarn.
En förklaring: Filmkulturen, om ni minns den, är ersatt av Netflixtips
Kritiker älskar sådant av samma anledning som Landau hjärtade bossen: för dramats välsmorda äkthetsmotor. Den som teatervetaren Kent Sjöström skildrar väl när han diskuterar dokumentära inslag i fiktion i sin essä om amatörskådespelare (ur antologin ”Jakten på det autentiska”).
Men med risk för att stenas som populist på Filmkritikerförbundets årsmöte, är jag säker på att det här inte är svensk films framtid. Bara tio procent av biobiljetterna säljs i dag till svensk film. Jag är gammal nog att minnas när 16 procent ledde till panik. Nu är det som om alla – bransch, kritiker, publik – har gett upp.
En förklaring: Filmkulturen, om ni minns den, är ersatt av Netflixtips. I den ”månad för europeisk film” som Europeiska filmakademin drog igång i förra veckan medverkar två av mina kvartersbiografer i Prag med roliga retrospektiv. Kulturspalterna tipsar.
I Sverige? En biograf i Sundbyberg och en i Umeå. Under radiotystnad.
Jag delar kontor med en poesitidskrift och vet att våra skattepengar går till film som ses av färre än läsarna av hemmatryckta diktsamlingar. Filminstitutet pepprar mig med utskick när svensk kortfilm applåderas på en filmfestival i södra Uganda. Men, precis som kultursidorna, tycks de ha noll visioner för att publiken ska välja svensk film på bio. Vad sägs till exempel om att sikta på ett brett utbud? Ett där man efter att ha sett en inhemsk thriller eller komedi inte vill klösa ögonen ur sig och bränna skämskudden man vrålat i.
För två decennier sedan klättrade vi kritiker upp på hustaken och ropade att vi skådat framtiden
Varför ska det vara omöjligt? Varför vill ingen höja pulsen med skitiga thrillers som Safdie-brödernas ”Good times” eller ”Uncut gems”? Och humorn finns ju inom räckhåll. Som den här tidningens kulturchef Johan Hilton påpekat på sociala medier är William Spetz Netflixserie ”Tore” en queer ”Fleabag” (Phoebe Waller-Bridges serie är den moderna referensribba för smart humor som förut lades genom att kritiker nämnde Woody Allen). Okej, ”Tore”-regissören är norska. Men ändå.
För två decennier sedan klättrade vi kritiker upp på hustaken och ropade att vi skådat framtiden när en skidåkande göteborgare levererat flytande filmpunk i ”Gitarrmongot”. Vi hade rätt. Men om 20 år vore det utmärkt om Mika Gustafsons och Carl Olssons Guldpalmer flankeras av svensk ”Fleabag”-film, av inhemska Safdie-thrillers och ”Mission Impossible”-action. Och att vi skriker oss superlativhesa över dem.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
