Jag är rädd för nästan allt. Mörker, spindlar, trånga utrymmen, Youtubevideor där folk klämmer jättestora finnar. För några år sedan ringde jag 112 och grät hysteriskt för att jag trodde att jag såg en björn.
Det visade sig vara en sten. På en camping. I Västervik.
Ändå har jag en outtröttlig dragning till den artificiella skräcken. Spökhus, skräckfilmer, vandringssägner och Creepypoddens alla 226 avsnitt – jag har hört och sett det mesta. Det är ungefär vad jag vet att jag har gemensamt med Vicki Bååth och Helge Branscheidt, som av över 1600 sökande blev de två utvalda till Lisebergs experiment Peak Fear.
Testet görs tillsammans med forskarna Mathias Clasen och Thomas Terkildsen från Recreational Fear Lab vid Aarhus universitet, en tvärvetenskaplig institution som studerar olika typer av underhållningsskräck. Syftet är, enligt Liseberg, att “utforska rädslans gränser och hitta den perfekta punkten där roligt övergår till fruktansvärt obehagligt”, för att dra nytta av insikterna i nöjesparkens framtida skräckutbud.
Leds ner i katakomber
Det hela äger rum en särskilt kulen kväll i oktober, när vädret lägligt nog bjuder in till en zombieinvasion. Premissen är denna: två frivilliga personer, alltså Vicki Bååth och Helge Branscheidt, har ingen aning om var de kommer att befinna sig och vad de kommer att vara med om de närmsta timmarna, bara att de medverkar i ett experiment som syftar till att utforska rädslor inom underhållningsskräck.
De vet alltså inte att experimentet består av fem stationer och att dessa är belägna på Lisebergs spökhus och i deras katakomber. De har heller ingen aning om vad de olika stationerna kommer innehålla (mörker, clowner, blod, smala korridorer, spindlar, stress, höga ljud och onda skådespelarbarn). En viktig del av Peak fear är ovissheten om vad som väntar, för att den skräckfyllda vandringen ska få så stor effekt som möjligt.
Jag haffar Mathias Clasen på Recreational fear lab, för att ställa den mest uppenbara frågan: Varför (i hela friden) skulle någon frivilligt gå med på att utsätta sig för ett skräckexperiment, utan att veta vad det går ut på?
– Nästan alla människor tycks finna nöje i att bli skrämda i vissa specifika kontexter. Det är det vi kallar rekreationsrädslor, när vi frivilligt söker läskiga saker för att vi tycker att det är underhållande. Det är ett utbrett fenomen som börjar väldigt tidigt. Kurragömma, skräckfilmer, berg-och dalbanor, extremsporter, allt det handlar om att finna nöje i att bli rädd men i en kontrollerad och relativt säker kontext.
Testerna inte tillåtna på universitet
Genom att studera försökspersonernas beteenden, hjärtfrekvens och svettnivåer hoppas han och kollegan Thomas Terkildsen kunna säga något intressant om förhållandet mellan att underhållas och att skrämmas. De har inte varit med och designat experimentet, utan är anlitade som konsulter av Liseberg för att mäta effekterna av det. Trots det ser de Peak fear som ett unikt sätt att studera skräck på, eftersom de etiska forskningsramarna är ganska snäva när det kommer till att skrämma sina studieobjekt.
– När vi jobbar i laboratorium är det av etiska skäl inte tillåtet att låta folk bli jagade eller utsatta för ”jump scares”. Att få möjligheten att göra något i det vilda där människor bokstavligen flyr för sina liv är intressant ur forskningssynpunkt, säger Thomas Terkildsen.
Gudarna (och försäkringsbolagen) ska veta att experimentet såklart är helt ofarligt, även om försökspersonerna gärna får tro motsatsen. Innan de förs iväg i en svart skåpbil mot den första stationen täcks deras ögon för, armarna binds ihop och de blir av med sina skor. På en station låtsas en av skådespelarna att hon också är en försöksperson, men när hon ber om att få avbryta experimentet förs hon bort av onda forskare.
Vetenskapligt experiment – eller lyckat PR-event
Allt dokumenteras noggrant. Hela vandringen går att följa genom en stor tv-skärm från ett pressrum. Vi som befinner oss där, på åskådarplats, tycks vara en inte helt obetydlig del av experimentet. Jag uppskattar att vi är cirka tio personer, journalister och kommunikatörer, som går i samlad trupp till den gamla, vackra men riktigt spöklika Disponentvillan för att följa alltsammans och intervjua deltagarna. Väl där blir det tydligt vad Peak fear inte är: ett forskningsexperiment i en steril universitetslokal där försökspersonerna studeras genom en glasruta. Nej, Peak fear påminner, åtminstone för undertecknad, mer om ett PR-event än en regelrätt vetenskaplig undersökning.
Men PR eller inte är det såklart intressant att betrakta människor medan de vandrar genom fuktiga katakomber samtidigt som de jagas av monster. Och om vi ska tro försökspersonen Vicki Bååth var experimentet lyckat, sett till hur läskigt det var. Hon ser aningen medtagen ut när hon återvänder från vandringen, och svarar helt sonika “ja” på frågan om det var det läskigaste hon upplevt.
– Jag trodde att det skulle bli 9 av 9 läskigt, men så här läskigt trodde jag inte att det skulle bli. I vissa situationer var jag riktigt, riktigt rädd.
Vicki Bååth, till vardags lärare från Gamleby, hade innan experimentet angett mörker som sin värsta rädsla. Det var dock något helt annat som fick henne att tillfälligt avbryta allt.
– Det var två väggar som blåstes upp. Det blev hårdare och hårdare och det slutade aldrig och då fick jag panik och skrek. Då drog de ut mig och frågade om jag ville fortsätta, och det ville jag.
Värst: Huva och ögonbindel
Det var alltså stationen för klaustrofobi som fick bägaren att rinna över, där rummen blir mindre och mindre och korridorerna är smala för att få försökspersonerna att känna sig fångade. Just den känslan verkar ha varit en akilleshäl för Vicki Bååth, som berättar om det näst värsta i Peak fear.
– Att bli påsatt huva och ögonbindel. Det känns som att man är i en gisslansituation. Jag fick hitta sätt att försöka komma ur paniken. Eftersom jag hade gått barfota utomhus hade jag väldigt kalla fötter, så jag fokuserade på dem. Sen satte de fast mig vid väldigt många tillfällen så jag inte kunde röra mig, det var panikkänsla.
– Sen var det vissa saker som inte alls var läskiga. Typ clowner som hoppade fram, utklädda personer, det blev tillfällen att få andas, men jag förstod att det skulle komma något efter.
Varför ville du vara med i det här?
– Jag får någon slags kick av skräck, att bli uppjagad och rädd. Det händer någonting i kroppen.
”En röst som rabblar jantelagen ska få mig att känna obehag”
Dagen efter Peak fear är det min (nåväl, min och fotograf Anders Ylander, plus tre av Lisebergs anställda) tur att gå igenom delar av experimentets fem stationer. Det är en solig, så kallad krispig höstmorgon och Lisebergsparken framstår som allt annat än skräckinjagande. Å andra sidan är det som bekant just så de flesta skräckfilmer börjar.
Jag lägger mig i sängen från den första stationen, där Vicki Bååth och Helge Branscheidt spändes fast medan onda barn gick runt och skrek läskiga saker. Känner absolut ingenting. Vi går vidare till station nummer tre, med speglar och ett tinnitusframkallande oväsen som mest ger mig huvudvärk.
På station nummer fyra slås strobeljus på och en röst som rabblar jantelagen ska få mig att känna obehag, antar jag, men varken den eller spindlarna i Kållerados katakomber känns värre än en betalningspåminnelse. Kanske är jag härdad från alla spökhistorier, eller från den där gången jag såg alla “Saw”-filmer i ett svep (alternativt bara helt rubbad, men det är väl en annan forskningsstudie).
Den klaustrofobiska stationen, där de uppblåsbara väggarna sakta sluter sig runt kroppen på den som är dum nog att gå dit, lovar jag dock dyrt och heligt att aldrig sätta min fot i.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
