Den 7 juni 1996 spelar Toto i Kisa Folkets park. Jag står bakom ett trött raggargäng från Vimmerby och minns att bandet bjuder på en redig snoozefest. Inte så överraskande kanske. Ett par år tidigare har Expressens Måns Ivarsson sammanfattat Totos spelning i Johanneshov med de bevingade orden ”Zzzzz”.
Kanske därför som Steve Lukather och David Paich inte ens försöker dölja hur mycket hellre de hade befunnit sig någon annanstans, var som helst, än i en småfuktig skogsdunge mellan Östergötland och Småland.
Men lagom till första extranumret ”Rosanna” händer något.
Stjärnorna på scen tänder till, musiken faller på plats och för en stund känns allt bara sådär Kaliforniagött. För en stund blir Toto mer än en gulity pleasure. För en stund förstår jag varför amerikansk västkustrock är så himla älskvärd.
Sedan avrundar Toto sin spelning med ”Hold the line” och den sköna känslan försvinner. Poff! Jag är tillbaka i Kisa och lämnar folkparken, där de nu rätt påstrukna Vimmerbyraggarna har råkat i luven på ett grabbgäng från Österbymo. Another day in paradise.
Enligt regissören Garret Price är den surmulne Donald Fagen från Steely Dan att betrakta som västkustrockens gudfader.
Nå. Jag drar mig till minnes denna lite poänglösa incident när jag tittar på regissören Garret Prices nya HBO-dokumentär ”Music box: Yacht rock” på streamingkanalen Max.
Där medverkar just Steve Lukather och David Paich för att berätta historien om Toto och den sköna musikscenen i Los Angeles mellan 1976 och 1984 – den amerikanska västkustrockens guldålder. Men yachtrock, tänker ni, vad är det?
Jo. Det är inte bara kärt barn som har många namn – detta gäller även ett så hånat, föraktat och av branschen förskjutet barn som västkustrock. Eller adult-oriented rock (AOR) som den här bespottade musikgenren också har kallats. Eller softrock. Kanske blue-eyed soul. Men nu tycks alltså yachtrock vara det retroaktiva begreppet som gäller i USA.
Enligt regissören Garret Price är den surmulne Donald Fagen från Steely Dan att betrakta som denna genres gudfader. Det är kring honom allt kretsar. Det är med honom den engagerade regissören verkligen vill prata. Det är han som sitter inne med svaren på alla frågor. Så vi återkommer till Donald Fagen.
Titta gärna på ”Music box: Yacht rock”. Charmas av tidsandan, njut av artisterna, förvånas över deras sexturistfrisyrer. Men framför allt – lyssna på musiken.
För även om jag aldrig kommer att ta ordet ”jåttrock” i min mun, jag tycker det är ett vansinnigt töntigt ord och avser hålla fast vid ”västkustrock” som begrepp, vill jag ändå uppmana er alla att öppna era hjärtan för denna musikaliska tulipanaros.
Titta gärna på ”Music box: Yacht rock”. Charmas av tidsandan, njut av artisterna, förvånas över deras sexturistfrisyrer. Men framför allt – lyssna på musiken.
Den är snygg utan att bli stel. Slick utan att vara kletig. Välspelad utan att kännas distanserad och kylig. Det är varm sommarmusik för kalla decemberkvällar. Västkustrock är som julmusik utan bjäfs och bjällerklang. Hur är det ens möjligt?
Det är väl frågan som Donald Fagen förväntas svara på när regissören Garret Price till slut når honom på telefon.
”Hallå mr Fagen?”
”Ja, det är jag.”
”Jag undrar om vi skulle kunna träffas för att prata om din musik och den här genren som jag gör en dokumentär om?”
”Och vilken genre är det menar du?”
”Yachtrock.”
”Jaha, yachtrock ... vet du vad? Why don’t you go fuck yourself.”
Klick.
Jag har aldrig gillat Donald Fagen lika mycket som just där och då.
Fler texter på GP Kultur:
