I NK:s stora skyltfönster på Östra hamngatan finns en spårvagn, NK Express nummer 7, fylld med likbleka harar.
Här ryms även ett par nätta damskridskor, ett gäng marscherande träsoldater utan ansikte och en liten turkos gunghäst. Varför inte? Inget skriker jul som en liten turkos gunghäst.
Och här finns såklart paket. Enorma mängder av vita paket i olika storlekar med karmosinröda snören – NK:s specialitet – för att påminna oss om julens verkliga budskap; unna daj.
Bara för att det lackar mot jul kan inte stadens stora varuhus sänka garden. Det gör man inte heller. I fönstren lockar man med handskar och parfym, salt- och pepparkvarnar, brödrostar, klockor och en märklig mixer. Och inte mindre än två roterande granar som påminner om borstarna på biltvätten i Sävedalen. Allt på årets tema ”The house of christmas secrets”.
Dessutom trycker man ut den mest hopplösa julmusiken den här sidan av Gunhild Carling. Fluffiga instrumentala syntmattor med fågelsång. Vad handlar det om?
Men det verkliga problemet med NK:s julskyltning är ändå ett annat.
Jag är ett stort fan av bjäfs och bjällerklang, kan snabbt och sömlöst ställa om från Halloweengodis till skumtomtar och ischoklad.
I 20 år har jag bott i Göteborg. I 20 år har jag haft goda möjligheter att detaljstudera denna julskyltning. I 20 år har jag låtit bli.
Inte för att jag hatar NK. Eller julen. Tvärt om.
Jag är ett stort fan av bjäfs och bjällerklang, kan snabbt och sömlöst ställa om från Halloweengodis till skumtomtar och ischoklad. Julmusiken har redan tagit över därhemma. När Spotify wrapped snart dundrar in och fäller sin dom över våra musikvanor kommer säkert Dean Martins ”Let it snow, let it snow, let it snow” att toppa min årslista.
Det är heller inte så att NK:s julskyltning är okänd för mig. Jag har läst om den. Sett bilder. Genom åren passerat den många gånger. Noterat tomtarna där i fönstret och glömt bort dem.
Men inte den här gången. I år promenerade jag dit i akt och mening att verkligen ta in denna julskyltning. Finnas där. Njuta av den på plats.
Detta skedde en gråmulen förmiddag ett par dagar efter julskyltningens officiella avtäckning, allt för att slippa trängas med Svenska balettskolans dansare och NK:s upprymda glöggmånglare.
Det hjälpte nu inte så mycket.
Varuhuset väljer alltså att fullt ut hylla ... sig självt. Sin magiska aura. Sin makt över julen. Det är ett så skamlöst självsmekande att man bara kan rodna å allas vägnar.
Det tar ungefär tre minuter innan deras jultema ”The house of christmas secrets” står mig upp i halsen – och det finns tre orsaker till detta.
- Den bisarra egotrippen.
- Här finns inga tomtar.
- Se punkt 2. Alltså inte en enda tomte.
Det är tung kritik om jag får säga det själv. Men det är första punkten som verkligen skaver. För det är så tydligt att detta varuhus ser sig självt som guds gåva till mänskligheten och det enda tempel värt att besöka i juletid.
NK:s ena skyltfönster upptas därför av det egna varuhuset i en handbyggd modellversion, och i det andra skyltfönstret glider samma fasad upp ur det största paketet varje gång som en rejäl nyckel vrids om.
Varuhuset väljer alltså att fullt ut tillfredsställa ... sig själv. Hylla sin magiska aura. Sin makt över julen. Ett självsmekande så skamlöst att man bara kan rodna å allas vägnar.
Trots denna jakt på full decemberförlösning kommer jag inte att sluta köpa julklappar – men väljer nog att göra det någon annanstans än på NK.
Fler texter på GP Kultur:
