Förra året gick någon runt och delade ut lappar i de välmående och vackra villakvarter strax utanför huvudstaden där min svåger bor med sin familj.
Det visade sig att ett produktionsbolag gärna ville hyra något av husen i området till Ronnie Sandahls och Daniel Espinosas kommande tv-serie om det uppmärksammade helikopterrånet mot en värdedepå i Västberga för 15 år sedan.
Om detta visste min svåger ingenting då produktionsbolaget ringde för att ”bekräfta uppgifterna”, tacka ja till familjens erbjudande och fråga vilket hotell de ville bo på?
Jag vet inte exakt vad som skedde när han lagt på luren och plockat upp hakan från golvet. Men om vi tänker oss en frustrerad pappa i Lönneberga som hojtar ”Emil!!” och en förgrymmad onge som skenar mot snickerboa så tror jag att vi hamnar ganska rätt.
Han hade ringt dem, förhandlat upp priset och slagit fast att ”jorå, ni kan låna vårt hem i tre dygn, det är inga som helst problem.”
Det visade sig att min svågers då 16-årige son – låt oss fortsätta kalla honom Emil för det är vad han heter – inte bara hade upptäckt och plockat in produktionsbolagets lapp från brevlådan. Han hade ringt dem, förhandlat upp priset och slagit fast att ”jorå, ni kan låna vårt hem i tre dygn, det är inga som helst problem.”
Emil hade såklart noterat att inspelningarna skulle äga rum när han pluggade i Spanien, och att detta var en gyllene chans till lite extra pesetas i plånboken. En klassisk win-win. I alla fall för honom. Emils föräldrar och båda småsyskon såg det på ett litet annorlunda sätt.
Men efter att familjen fått prata igenom produktionsbolagets erbjudande valde man att tacka ja. Och med enkel majoritet bestämdes också att den ekonomiska ersättningen inte skulle förvandlas till några spanska fickpengar utan jämnt fördelas mellan de familjemedlemmar som faktiskt skulle behöva lämna sitt hem.
Det var tydligt att han redan börjat jämföra sitt hus i Sundbyberg med Tony Sopranos villa i New Jersey.
Sagt och gjort. Familjen skulle alltså få hotellsemestra på hemmaplan i ett par dagar medan deras vackra trävilla förvandlades till ett hem för någon av de kriminella snubbarna i tv-serien, vilket min skötsamma svåger nu tyckte var lite coolt och sådär lagom spännande.
Under hösten har han med sådan stigande nyfikenhet frågat efter tv-serien att även jag har blivit förväntansfull.
”När börjar den sändas? Tror du att folk kommer känna igen vårt hus? Skulle jag ha fyllt upp barskåpet? Tror du att de filmar i mitt arbetsrum? Vilken stenhård maffiaboss tror du ska sitta där? Och hur ofta kommer huset att synas egentligen ..?”
Det var tydligt att han redan börjat jämföra sitt hus i Sundbyberg med Tony Sopranos villa i New Jersey. Jag antog att det bara var en tidsfråga innan han snöade in på gangsterrap.
Detta hus blir aldrig något Graceland för true crime-fans att vallfärda till.
Well ... nu har jag sett hela ”Helikopterrånet” som har premiär på Netflix nästa vecka. Det är en alldeles utmärkt tv-serie i åtta spännande, välgjorda och medryckande delar.
Men under de första fem timmarna syns knappt min svågers hus i bild. Alls.
När det väl dyker upp i sista avsnittet går det knappt att känna igen, förutom köket, och mannen som bor i huset är ingen kylig gangsterboss. Tvärtom. Det är helikopterpiloten. Livfullt skildrad som en opålitlig och nervig kokainsniffare, tv-seriens mest korkade brottsling som misslyckas med i princip allt han företar sig.
Sopranosfaktorn är noll. Maffiakänslan ännu mindre. Detta hus blir aldrig något Graceland för true crime-fans att vallfärda till. Dessutom pratar helikopterpilotens fru om att måla om i köket. Det som mina släktingar har ägnat ett decennium åt att varsamt renovera.
Detta övergrepp blir nog det tuffaste för svågern att svälja.
FOTNOT: ”Helikopterrånet” har premiär på Netflix fredag 22 november.
Fler texter på GP Kultur:
