Expressens kulturchef Victor Malm började gråta på tunnelbanan när han läste Kristian Fredéns nya bok ”En inre angelägenhet”, som handlar om en moders självmord. Vilket inledde hans recension av boken – och vips så fick vi en kritikdebatt.
Kritiken av i dag är för känslostyrd, skrev då Leif Zern i en notis i DN. Zern ville ha mindre känslor och mer referenser till Derrida, som back in the day, men avslutade med de försonade orden: ”Magkänslan är en bra utgångspunkt så länge den inte tar död på hjärncellerna.”
Henrik Sahl Johansson i SvD kände sig ändå föranledd att rycka ut till magkänslans lov. I DN menade litteraturvetaren Alexandra Borg tvärtom liksom Zern att kritiken håller på att få en alltmer känslostyrd slagsida.
Exempel på det? Jag vill gärna veta.
”Det omsorgsfulla, seriösa samtalet om litteratur håller på att tyna bort” skriver Borg. Men vilket var egentligen det samtalet? Och vad har kommit i dess plats? Är det plusbetyg i Aftonbladet hon menar? Är det podden Gästabudet? Och vad har det med känslouttryck i en recension att göra?
Biträdande kulturchef Åsa Beckman skriver krasst: ”Själv är jag inte helt säker på att det i dag snyftas så fasligt mycket mer på kultursidorna än tidigare.”
För det som den här debatten saknar hittills är inte åsikter. Däremot lider den av en akut brist på exempel.
Inte jag heller. Men främst försöker jag förstå: de där känslorna som är så himla farliga, var ventileras de egentligen?
För det som den här debatten saknar hittills är inte åsikter. Däremot lider den av en akut brist på exempel.
Och de som finns är inte toppen.
Ta Expressens Victor Malm, som disputerade på en avhandling i litteraturvetenskap om Stig Larssons och Katarina Frostensons poesi och postmodernismen. Han är liksom den förste att sätta in litteratur i ett litteraturhistoriskt och gärna teoretiskt sammanhang – om än inte nödvändigtvis Derrida. I nämnda recension av Fredén refererar Malm utan att blinka till Flaubert, Peter Handke, Peter Englund och Søren Ulrik Thomsen.
Det andra exemplet är DN:s egen Johan Croneman – den borne kolerikern. Men, vad vore han som kritiker utan sina känslor? Inte vore han Johan Croneman i alla fall.
Vi bör vara på vår vakt mot känslor skriver Alexandra Borg – men borde vi inte lika gärna vara på vår vakt mot reflexmässiga referenser? Allt som är slappt och slentrian.
Vad händer i mötet med den enskilda kritikern? Gör det mig glad, gör det mig ledsen, får det mig att tänka på Sapfo eller romarriket eller Franz Fanon? Allt är potentiellt av intresse menar jag – om kritikern är alkemist.
Men det är ju bara ett moment av kritiken. För vissa tar det större plats – för andra mindre. För kritiken är som vi har sett personlig.
Ja, vi lever i en uppmärksamhetsekonomi där var och en kämpar för att tränga igenom bruset.
Men att kritiken ägnas stor omsorg – och att vi vill att den blir läst, gärna av så många som möjligt, det är en självklarhet både för mig som kritiker och som redaktör.
Det handlar inte om en cynisk ”jakt på klick” – utan om dig om mig och det som sker här och nu. I tanken, litteraturen, läsningen och texten.
