Min dotter har efter flera år på ridskola börjat på något som kallas för en ponnyklubb. När hon tidigare, på klassiskt sätt, kom till ridlektioner och klappade lite på en häst, borstade lite om hon hade lust, red en sväng och sedan gav den godis är hon nu på plats i stallet cirka åtta timmar i veckan. För innan hon är i närheten av att sitta upp i sadeln ska hon mocka, fylla höpåsar, tvätta vattenspannar, hämta i leriga hagar, kratsa leriga hovar och så vidare i det system som kallas ”stalltjänst”.
Stalltjänst bygger på att ryttarna inte bara ska uppleva charmen med hästlivet, utan även dess verkligheter. Och dessa verkligheter är skottkärror med dynga, det är vassa halmbalar, det är tungt och svettigt och ibland regnar det mer, ibland mindre, men sällan inte alls. Ett ganska tungt arbetspass för en tolvåring kan man tycka. Men som hon njuter, av den ganska specifika tillfredsställelsen som kommer av att ansvara, inte bara åka med.
Skrivandet ska bli, lovar framtidsoptimisterna, motsvarigheten till en stund på ridskolan
Jag tänker på stalltjänst ganska ofta i relation till AI, artificiell intelligens. Med en artificiell assistent ska man ju framöver slippa mycket av sina dagliga vedermödor. Även om AI inte ska ”skriva” mina böcker åt mig, nödvändigtvis, ska det underlätta. AI ska hjälpa mig stava och föreslå ord. Fastnar jag i en tanka ska AI slussa mig vidare. Ger jag den några väl valda prompts så ska den hjälpa mig runda ångesten i att känna sig fast, ickekreativ.
Skrivandet ska bli, lovar framtidsoptimisterna, motsvarigheten till en stund på ridskolan. Klappa lite, ge en godis, lunka runt på en snäll häst – i stället för att bära höbalar och kratta skit tills skavsåren blöder i händerna, istället för att kämpa till tårar med att få pli på en sur skimmel/roman som inte alls vill göra en volt tillbaka.
Vill vi ha appar som rensar livet på dess oklarheter och missförstånd?
Jag vill det inte. Vill inte ha det för lätt. Kreativitet utan ansträngning blir meningslöst, som att åka karusellhäst runt runt istället för att ta sig fram på smala stigar.
Vilket ju är en nobel och dryg inställning till livet. Tills man tänker på läsarna – mina och andras. Det är en sak att SJÄLV vilja kämpa med sin text/häst, en sak att själv vilja svinga sina adjektiv/grep, en sak att själv vilja vara bästa dräng, så att säga. Men att tvinga någon annan till drängtjänst är en annan fråga.
Lackmustestet för AI-hjälpmedlen är kanske inte ifall det gör den konstnärliga utövarens vardag enklare, utan snarare vad de kan göra för läsarens textupplevelse. Blir texten bättre av att jag får lite hjälp på traven? Skulle de klassiker jag fastnat halvvägs i, eller de nya romaner som känns lite för… manierade, haft hjälp av att författaren delegerade vissa beslut till en artificiell intelligens?
Vilket ju är en egalitär och bjussig inställning till livet – tills man i nästa stund tänker på vad som händer med läsförmågan, hos de som sällan behöver ta sig tid att harva igenom en komplex text. Vad händer med empatisk förmåga om ansträngningen att förstå det man från början inte förstod rationaliseras bort?
Vill vi ha appar som rensar livet på dess oklarheter och missförstånd? Eller är konstupplevelsen lite som sena höstkvällar i ponnyklubben: slitigt och tungt, visst – men det skapar en verklig förståelse för sammanhanget, och en djup gemenskap med de andra som går och sliter på en stallbacke. Så kallade medmänniskor.
Läs fler texter i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
