Förra årets Vasaloppsvinnare, norskan Emilie Fleten. Kanske även en litteraturälskare, kanske inte.
Förra årets Vasaloppsvinnare, norskan Emilie Fleten. Kanske även en litteraturälskare, kanske inte. Bild: Ulf Palm/TT

Agnes Lidbeck: Tvinga inte på oss God Litteratur som vaccin

Idén om den nyttiga romanen är skadlig för romankonsten – människor kan inte tvingas på litteratur som om den vore någon sorts kruskakli. Det finns något djupt mänskligt i oviljan att göra något nyttigt, skriver författaren Agnes Lidbeck.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Det fanns en guldålder för romankonsten, och den sammanföll med en tid då romanen sågs som onyttig underhållning. Slump? Måhända. Måhända inte.

I dag finns det en mer eller mindre uttalad idé, om att litteraturen är nyttig. Inte nyttig som i moraliskt god innehållsmässigt, nödvändigtvis. I böckerna får människor vara både plågade och plågande, utan att bli fördömda. Nej, snarare finns en bild av att formatet är själva nyttigheten. Att skönlitteraturen breddar individens perspektiv och att den bidrar till ökad förståelse mellan människor.

Därav panikslagna åtgärder för att få tonårspojkar att läsa. Därav topplistor över böcker som är Bra med stort B. Därav – faktiskt – resonemanget om att litteraturen är en viktig del av näringslivets framtid – lex Handels läsecirklar. Hur ska man kunna bli en produktiv kapitalist, om man inte tar sig tid att även bättra på det inre genom en roman då och då?

ANNONS

Kanske är det just den här bilden som gör att ingen jävel vill läsa böcker längre

Och därav, kan man frukta, fler och fler romaner som försöker svara mot detta uppfostrande uppdrag. Som inte sätter läsarens njutning i första rummet, utan hens raka rygg. Litteraturen som frisksport, som Vasalopp. Litteraturen som klar fjälluft, som morgongröt.

Kanske är det just den här bilden – av hur viktigt det är att läsa för vår utveckling och mentala hälsa, emotionella balans och för toleransens skull – som gör att ingen jävel vill läsa böcker längre. Eller i vart fall färre och färre jävlar.

Om man jämför läsning med annan konsumtion: nyttigheter på boksidan är ungefär lika lockande för den breda allmänheten, som nyttigheter på tallriken. Författare och förlag kan producera god litteratur i samma takt som en medelklassmorsa slantar morötter – det är ändå chickybitsen som går först på tallriken.

Det finns något djupt mänskligt i oviljan att göra något nyttigt. Kanske är det därför många njuter av att dansa på rejv, att bada i stora vågor, och att ligga still och följa skuggorna i taket. Många fler i vart fall än vad som njuter av zumba, knäböj och yoga: samma ungefärliga rörelsemönster, men plus någon sorts mentalt kruskakli.

Så hur lösa den eviga konflikten mellan vad man borde, och vad man vill? Kanske är ett första steg att inse att det inte finns någon lösning. Det går inte att ordinera någon till lust. Det går inte att övertyga någon om att den njuter av något som den faktiskt inte finner ens särskilt bekvämt.

ANNONS

Den riskerar att gå från kulturell upplevelse till att bli en vaccinspruta.

Räddningen kanske i stället finns i en annan typ av tolerans än den man läser sig till genom att pressa 700 sidor empati. Toleransen för att människor är goda på olika sätt.

Vissa njuter av Vasalopp. Andra njuter av Molière. Vissa älskar på riktigt morötter, särskilt de som bakats länge i ugn, med en fint lager smulad chèvre, ni vet när de blir lite guldigt karamelliserade och svartrandiga och smälter i munnen? Andra föredrar en deckare. Hårdkokt.

Om samhället inte accepterar denna smakvariation, utan tror att en tillräcklig dos Bra böcker i God Belysning är vad Varje God Medborgare™ behöver, riskerar litteraturen att flyttas ännu längre ut i marginalen. Den riskerar att gå från kulturell upplevelse för ett gäng udda typer som föredrar den formens underhållning framför en annan – som vissa fördrar korsord framför innebandy – till att bli något ännu mindre lockande. En vaccinspruta. Något man på offentligt initiativ får tryckt in i armen. Säkert nyttigt, men inget man direkt ser fram emot.

Vad vi kommer få för litteratur, om böckerna reduceras till en sådant nålstick, vågar man inte tänka på. Ordet guldålder är i vart fall inte den första associationen.

Läs mer i GP Kultur:

ANNONS

LÄS MER:När jag tvingades blunda fick jag syn på mig själv

LÄS MER:Hellre anal extas än mäns rätt att bära nagellack

LÄS MER:Kulturen har blivit ett sömnpiller

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS