Bokbränningar börjar sällan med eld. De börjar med misstänkliggörande etiketter och krav på att vissa röster ska tystna i det offentliga rummet. Elden kommer senare. Ofta när det redan är för sent.
Sedan min första dag på jobbet för 30 år sen, när jag debuterade som programledare i SVT, har jag fått hantera hat, hot och försök till tystnad. Ändå har jag fortsatt arbeta som journalist och författare.
De senaste 10 åren har jag ägnat åt att försöka förstå och gestalta det eskalerande våldet – i press, böcker, radio, tv och teater. Jag skriver om mammor som begravt sina barn. Om pappor som saknas, sviker eller försöker bryta mönster. Om människor vars erfarenheter sällan ryms i den politiska debatten fast de drabbas hårdast av dess konsekvenser.
När biblioteken kallar infinner jag mig alltid. Oavsett om de ligger i Stora Mossen eller i Lilla Edet. Oavsett tågbyten, övernattningar på bedagade vandrarhem och arvoden enligt Författarförbundets minimitaxa. Av tacksamhet för att biblioteket i Rinkeby vidgade min värld.
För mig är detta intet nytt. Och det är inte heller blott en lokal dispyt. Det är en del av ett större mönster.
Nu kräver dock två SD-politiker, i en insändare i Alekuriren (13/12), att jag och författaren och före detta polisen Nadim Ghazale ska stoppas från att tala på bibliotek eftersom vi påstås bedriva ”opinionsbildning” som inte bör ges utrymme i offentligt finansierade kulturinstitutioner.
För mig är detta intet nytt. Och det är inte heller blott en lokal dispyt. Det är en del av ett större mönster. I allt fler demokratier stämplas journalister och författare som ”aktivister” när de skildrar rasism, våld, segregation eller andra brott mot mänskliga rättigheter.
I USA förbjuds böcker i skolor och bibliotek. I Ungern och Polen har kulturinstitutioner politiserats och rensats på ”fel” röster. I Italien, Frankrike och Tyskland hotas arrangörer som bjuder in obekväma skribenter. Metoderna är desamma överallt: misstänkliggörande, stigmatisering, skrämsel, cancellering, exkludering. Allt för att tysta kritiska röster.
Bibliotek är inte maktens megafoner. De är demokratins skyddsrum. Platser som ska rymma litteratur och röster som berör, skaver och utmanar, både på hyllorna och på sina scener. Politiker ska hålla armlängds avstånd till kultur och litteratur. De har ingen rätt att styra vilka böcker som får lånas eller vilka författare som får tala. Däremot är de, som alla andra medborgare, välkomna att komma dit och delta i det öppna samtalet som ju är demokratins livsluft.
Jag skulle kunna ignorera denna insändare som ännu en i raden. Men vi går in i ett valår och då är det viktigare än någonsin att journalister och författare kan göra sitt jobb utan att misstänkliggöras. SD-politikerna hävdar att jag har anmälts till Granskningsnämnden. Alla vet att vem som helst kan anmäla vad som helst. Så vitt jag vet har jag aldrig blivit fälld. Däremot har jag kollegor som har fällts för att inte ha bemött rasistiska uttalanden.
I public service-regelverk slås det fast att medarbetare inte bara har rätt, utan skyldighet, att ta avstånd från rasism, våld och diskriminering. Det har jag gjort. Konsekvent. Oavsett avsändare.
När SD-politikerna anklagar mig för att inte vara ”neutral” har de dock rätt. Neutral inför människors lidande och utsatthet kommer jag aldrig att vara. Jag ställer mig aldrig på förövarens sida. När jag tar ställning mot våld och rasism bryter jag alltså inte mot några regler – jag följer dem. Kravet på ”neutralitet” genom tystnad är nämligen oförenligt med både pressetiken och demokratins grundprinciper.
Det är så demokratier urholkas. Inte genom förbud, utan genom rädsla. Inte genom eld, utan genom exkludering.
Försök att tysta journalister, författare och kulturarbetare leder inte bara till censur utan också till självcensur. Arrangörer tvekar. Institutioner backar. Röster tystnar. Evenemang ställs in. Samtal uteblir. Inte för att någon gjort fel, utan för att priset för att stå emot blivit för högt.
Det är så demokratier urholkas. Inte genom förbud, utan genom rädsla. Inte genom eld, utan genom exkludering.
Detta handlar inte om mig. Det handlar om bibliotekens frihet, litteraturens och kulturens rätt att skava och samhällets förmåga att bära demokratiska samtal. Ett år före val borde varningsklockorna ringa extra högt. För demokratin dör sällan med ett brak. Den tystnar ord för ord, rad för rad, röst för röst.
Och därför måste vi fortsätta tala, skriva, skapa och skava. I demokratins tjänst.
Till de två SD-politiker som försöker stoppa mig vill jag slutligen säga: jag hade inte tänkt tala om SD på biblioteken. Jag har aldrig ens nämnt er i mina böcker. Men nu tvingar ni mig. Så: varmt välkomna till biblioteket i Lilla Edet.
Alexandra Pascalidou är författare, journalist, dramatiker och programledare. 2023 släpptes hennes bok ”Var är papporna?”, en uppföljare till den hyllade ”Mammorna”.
