Historikern Ingrid Lomfors har skrivit en debattext (GP Kultur 4/4) som reaktion på min gästkrönika (GP Ledare 21/3) om den polska familjen Ulma. Problemen med Lomfors resonemang är flera samtidigt som hon gör sig skyldig till det som hon anklagar mig för, nämligen tendentiös historieskrivning.
Lomfors argumentationslinje är något hackig men vissa påståenden står ut mer än andra. Att en negativ bild om polackers beteenden gentemot judar dominerar i Sverige har bland annat skandinavisten Magdalena Zmuda-Trzebiatowska (i dag professor vid Adam Mickiewicz Universitetet i Poznan) skrivit om för drygt tjugo år sedan. Det är, konstaterar hon, ett ”favoritämne” i svensk dagspress.
Med andra ord kan en gästkrönika, om en polsk familj som trots hot om dödsstraff hjälpte judar, inte passera obemärkt förbi utan måste kommenteras på ett kraftfullt sätt, vilket Lomfors gör. Således bekräftas, på sätt och vis, Trzebiatowskas slutsats.
Därefter ägnar sig Lomfors åt ett resonemang om hur forskningen efter 1989 har bekräftat polackers omfattande medverkan i nazityskarnas mördande av judar i Polen. Baserat på att hon nämner enbart engelska verk så drar jag slutsatsen att hon inte behärskar polska. Den polska debatten kring böcker av exempelvis professorerna Jan T Gross och Jan Grabowski har visserligen stundtals varit hetsig men också modig och konstruktiv.
Seriösa och etablerade polska historiker har diskuterat, ifrågasatt och kompletterat Gross och Grabowskis slutsatser. Inte ens Grabowskis egna kollegor vid det polska Centret för Förintelsestudier instämmer i hans mest radikala slutsatser. En av dem som ventilerat avvikande uppfattningar är bland annat historikern Dariusz Libionka, som Lomfors nämner. Libionka ifrågasätter bland annat Grabowskis påstående att polacker kan ha mördat så många som 200 000 judar.
Den enda sakliga generaliseringen som går att formulera utifrån forskningsläget är att polacker varken skadade eller hjälpte polska judar.
För Lomfors, som är disputerad historiker, torde den här sortens diskussioner bland forskare inte vara överraskande, utan snarare sunda. Utan vederhäftig debatt förblir sanningen definitivt utom räckhåll.
Ingen namnkunnig förintelsehistoriker har någonsin kopplat ihop antisemitismen som fanns i Polen före kriget med nazityskarnas beslut att etablera utrotningsläger i landet. Tyskarna fattade det beslutet av rent logistiska skäl och för att miljontals polska judar hamnade under deras kontroll. Polackerna betydde ingenting för den tyska ockupationsmakten.
Faktum är att polskt beteende gentemot judar inte går att generalisera över huvud taget. Studier har förvisso visat att fler polacker medverkade i angiverier och mord på polska judar än vad man tidigare antagit men detsamma gäller för antalet hjälpare och räddare. Den enda sakliga generaliseringen som går att formulera utifrån forskningsläget är att polacker varken skadade eller hjälpte polska judar.
Vidare påstår Lomfors att jag gör det ”stora misstaget att skilja på polacker och judar.” Exakt var jag gör det förblir oklart för mig.
Jag välkomnar en debatt i detta viktiga ämne, men den måste präglas av saklighet och utan tillskrivande av vilseledande avsikter. Om jag skulle läsa Lomfors text på ett ogeneröst sätt så skulle jag kunna landa i antagandet att hon anser att polacker får antisemitismen med modersmjölken. Jag finner det dock som högst osannolikt att hon bär på denna inskränkta och vedervärdiga tankefigur.
Artur Szulc är författare och har skrivit en rad böcker, senast om Ungernrevolten 1956, polens historia och Koreakriget.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ingen slump att Polen blev Förintelsens centrum
LÄS MER:Antisemitismen är en fara för hela samhället
LÄS MER:De offrade allt för sina medmänniskor
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
