Det känns allt oftare som måndag hela veckan, filmen där Bill Murray genomlever samma dag om och om igen. Ny dag, samma gamla transkritik på en större svensk kultursida. Nu senast försvarar Jens Randrup i Expressen (5/12) ett antal svenska debattörer mot Johan Jenny Ehrenbergs artikel om transfobi i Dagens ETC. Enligt Randrup undviker Ehrenberg att göra sig skyldig till förtal men kallar ändå människor transfober utan att kalla dem transfober.
Jag uppfattar tre viktiga poänger i Randrups artikel. Först att det inte är transfobi att ställa frågor om till exempel vård och juridiskt kön och det kan jag hålla med om. För det andra att det är förtal att kalla någon transfob. För det tredje att det inte finns något samband mellan dessa debattörer och den internationella vågen av konservativt ifrågasättande och fascistiskt hat mot hbtq-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet.
Visst är det bra att ställa frågor! Det jag inte förstår är varför vi behöver ha debatt varannan månad om hur hemsk den här minoriteten är och hur hela samhället skulle förfalla i anarki om en liten förbättring för denna lilla minoritet genomfördes. Kanske finns det en rationell förklaring.
Om det, som Randrup skriver, är förtal att kalla någon transfob, hur skapar det en fri och öppen debatt?
En möjlighet är att vår samhällsdebatt smittats av en irrationell rädsla som just nu sveper över världen och tillåter människor att projicera all den oro som det akuta världsläget kan väcka, på en liten minoritet. För det är tydligt att transfrågan väcker oro.
Om det, som Randrup skriver, är förtal att kalla någon transfob, hur skapar det en fri och öppen debatt? För den som debatterar för transpersoners rättigheter är balansgången svår. Begreppet ”transfob” i sig har oftast ett begränsat analytiskt värde, oftare är det argumenten som är det intressanta.
Man måste stryka snällt och mjukt medhårs för att inte betraktas som den harpya transrörelsen brukar beskrivas som. Det ska vara inlindad kritik eller ingen kritik alls!
Randrups artikel framställer transaktivister som en irrationell och hatisk mobb, med makten att avsluta karriärer. Visst finns det de som är irrationella, men nog gäller det alla sorters människor.
Själv anser jag att det finns ett värde i att undersöka bredare kulturella mönster och hur olika rörelser kan gå åt samma håll. Det är en av kulturjournalistikens uppdrag att just identifiera och peka ut sådana samband.
Som jag skrivit tidigare finns det löst sammansatta internationella nätverk där konservativa, fascister och vänsterröster alltmer lånar argument och teorier av varandra. Det betyder inte att alla samarbetar med varandra.
för transpersoner spelar det liten roll om det är vänstern eller högern som arbetar för att stoppa reformer
Men för transpersoner spelar det liten roll om det är vänstern eller högern som arbetar för att stoppa reformer, förhindra transvård eller lagstifta om diskriminering. Även om det finns aktörer som går mellan de olika antitransrörelserna, bland annat med resultatet att många transkritiker till vänster övergett tidigare feministiska ståndpunkter för argument som går mer i linje med konservativa ståndpunkter.
För Randrup är det ett övertramp och guilt by association att peka på sambanden mellan olika rörelser, att undersöka hur de hänger samman och peka på att de inte bara verkar ha gemensamma intressen utan också till stor del gemensamma utgångspunkter.
Med en sådan inställning går det inte längre att bedriva kulturkritik.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Fler borde testa att byta kön – inte färre
LÄS MER:Transpersoners rättigheter är inget hot mot samhället
LÄS MER:Rysslands beslut är ett brutalt slag mot hbtq-rörelsen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
