Den fjortonde mars tillkännagav Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson veckans bästa kulturnyhet i sitt veckobrev – Neil Young är tillbaka på Spotify!
”Jag tyckte såklart att det var coolt att han lämnade plattformen i protest mot poddaren Joe Rogan, men i mitt dagliga liv har jag saknat att enkelt kunna lyssna på hans musik. I dag går After the goldrush på repeat” skrev Pettersson glatt.
För mig lät det mest lite nedslående.
Det är ju inte som att Neil Youngs musik har varit omöjlig att komma åt under artistens drygt två år långa bojkott av en (1) streamingtjänst. Den som, likt undertecknad, använder Tidal i stället för Spotify har till exempel haft tillgång till Youngs samlade produktion under hela den här tiden. Men för det stora flertalet är det som om Neil Young försvann från jordens yta i två års tid.
Exemplet illustrerar något som borde oroa alla med ett seriöst intresse för kultur och drägliga villkor för de som faktiskt skapar den. Spotify har varit så framgångsrika i att göra sin tjänst synonymt med att lyssna på musik att man närapå skapat ett monopsoni, alltså ett omvänt monopol – många konkurrerande aktörer säljer sina tjänster till en enda köpare.
Det skapar ett uselt förhandlingsläge för den enskilde musikern. Ersättningen må vara undermålig och vägen in på de kurerade spellistorna allt annat än transparenta, men att lämna Spotify är inte ett alternativ.
Den typiske lyssnaren är i praktiken inte beredd att migrera till en annan tjänst, vilket illustreras väl när jag i min mejlkorg hittar ett äldre veckobrev (3/2 2022) där Pettersson skriver att Spotify-bojkotten gör att hon känner en ”ännu större kärlek” gentemot Neil Young än tidigare och ”inser att jag nu måste registrera mig på minst en musikplattform till.”
Well, tydligen inte.
Därför är det (tyvärr) inte särskilt troligt att särskilt många musiker eller skivbolag kommer följa Kajsa Haidls uppmaning i DN att bojkotta Spotify som svar på reportagen om hur anonyma kompositörer i hemlighet dominerat spellistorna under olika alias eller hur tjänsten använts för att tvätta pengar för kriminella gäng.
Nu både kan och bör man vara kritisk också mot dessa tjänster, men att Spotify skulle bli dominerande också i ljudboksformatet vore förödande.
Men kanske är det hög tid att börja föra ett samtal om hur vi skapar en situation där något sådant faktiskt vore möjligt?
Frågan blir inte mindre brådskande av det faktum att Spotify uppenbart aspirerar på att bli en allt-i-allo-plattform för allt fler kulturformer. Poddar ingår sedan länge i tjänstens utbud och i oktober förra året tillkännagav man en ny satsning på ljudböcker i delar av världen.
När man nu bryter in på den amerikanska marknaden med en separat ljudbokstjänst tar man på allvar upp kampen med Amazon-ägda ljudboksjätten Audible. Det innebär att en betalningsmodell där ljudböcker huvudsakligen köps styckvis utmanas av obegränsad strömning.
Självklart kommer det påverka författares ersättningsnivåer negativt. I Förlagspodden varnar förläggaren Kristoffer Lind (vars förlag Lind & Co förvisso ingår i Storytel-koncernen) för att ett eventuellt inbrytande också på den svenska marknaden innebär en ”ödesfråga för de svenska streamingtjänsterna”.
Nu både kan och bör man vara kritisk också mot dessa tjänster, men att Spotify skulle bli dominerande också i ljudboksformatet vore förödande. Och den som inte brinner för just såsig hissmusik och motståndslös underhållningslitteratur skriven i ett alltmer vansinnigt tempo kan börja fundera på vad det är man egentligen vill stödja med sin plånbok.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det litterära samtalet måste in på Tiktok
LÄS MER:Absurt när museichefer svassar för tidsandan
LÄS MER:Vi är mitt i den verklighet som dystopierna förutspådde
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
