De svenska museerna har ”förvandlats till tärande samhällsinstitutioner”. Nu gäller det för gamla dammiga kulturinrättningar att ”förändras eller dö”. Nej, det är inte någon ung krönikör med förhoppningar om att bryta igenom debattbruset som har varit i farten. Den som beskriver läget på följande sätt är Hans Lindholm Öjmyr, chef för Dansmuseet, i en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter i december.
Den grundproblematik som beskrivs i texten är bekant för de flesta kulturintresserade människor vid det här laget.
Läget är allvarligt för flera anrika kulturinstitutioner ute i landet. De statliga bidragen står i många fall stilla samtidigt som utgifterna skenar. Men det är inte den gamla vanliga litanian som är Lindholm Öjmyrs huvudärende utan snarare en appell till sina kollegor att börja tänka nytt och leta efter nya finansieringsformer. Varför skulle inte Dansmuseet till exempel erbjuda ”dansövningar med Friskis & Svettis och ett nära samarbete med skolans gymnastiklärare?”
På svensk mark är den här intellektuella strykrädslan vardagsmat sedan länge.
Jag läser texten med blandade känslor. Å ena sidan finns det något upprymmande i den uppsluppna tonen och viljan att hitta konstruktiva lösningar på en desperat situation. Jag menar det verkligen. Men det är ju det där med att Lindholm Öjmyr självmant beskriver den egna verksamheten som tärande.
Flyttar man över retoriken till ett annat europeiskt land får utsagan snabbt en absurd klang. Kan man föreställa sig museichefen för Louvren stå med mössan i hand inför parisarna och beskriva verksamheten som en belastning för staden – men bot och bättring är på väg, för framöver kommer konstverken samsas med mindfulnessövningar och matlagningskurser! Naturligtvis inte. Men på svensk mark är den här intellektuella strykrädslan vardagsmat sedan länge.
Så hur ska människor i ledande ställning i kulturvärlden navigera i en sådan tidsanda? Förmodligen genom att tydligt artikulera vad som utgör den egna verksamhetens hårda kärna och som inte kan omförhandlas med mindre än att verksamheten blir en annan. Museer är unika kunskapsmiljöer som är satta att bevara och begripliggöra oersättliga samlingar, inte nöjesfält.
Det fina med att en gång för alla ha artikulerat vad som utgör just den hårda kärnan är att man då är öppen för att tänka nytt kring allt annat. Vilket kan leda till utmärkta resultat.
Så visst kan man bjuda in Friskis & Svettis på Dansmuseet. Men en ärlig fråga – varför det?
För självklart är det viktigt att också anrika institutioner vågar tänka nytt – och rätt använt kan det lättsamma vara ett utmärkt redskap för att nå ut till en ny publik.
Se bara på hur snyggt och tonsäkert Livrustkammaren har arbetat med skojfriska memes på sociala medier för att nå ut till en yngre publik. För nio av tio blir skämten om museets samlingar och gamla monarker mest till ett gott skratt innan man scrollar vidare – men inläggen påminner om att museet finns och skapar en viss förtrogenhet med dess uppdrag. För den tionde personen leder inläggen till ett faktiskt besök när museet tipsar om en utställning som verkar intressant.
Så visst kan man bjuda in Friskis & Svettis på Dansmuseet. Men en ärlig fråga – varför det? En snabb googling ger vid handen att det redan finns sexton Friskis & Svettis-anläggningar i Stockholm.
”Utifrån sett måste museer vara mycket svåra att förstå sig på, närmast obegripliga. De besitter värden för miljoner och miljarder men det enda de gör är att klaga på att ekonomin inte går ihop. Men att vädja hjälper föga, för vem vill lyssna på en loser?” skriver Lindholm Öjmyr.
Jag är fullt medveten om att vi lever i en tid där det alltid finns poäng att plocka på att trycka till fjompiga kulturarbetare. Och att svenska politiker ofta har en bristande förståelse för vad landets kulturbärande institutioner faktiskt ska vara bra för är också ett beklagligt faktum.
För den som vill se ett levande kulturliv i Sverige gäller det att förändra paradigmet eller dö.
Men ingen gillar väl inställsamt svassande inför tidsandan heller? För i stället för att vädja kan man ju faktiskt förklara att krisen sällan beror på att museer är särskilt rundhänta med de medel man får – utan om man ofta för varje år får betala en allt högre hyra för att få nyttja de lokaler man verkar i.
Peka sen på hur en fransk tidning som Le Monde förvånat rapporterar om de svenska museernas usla tillstånd som den pinsamma anomali det faktiskt är. Lyft den Novus-undersökning som visar att bara två av tio tycker att det är rätt med ytterligare besparingar på kulturen. Visa allmänheten vad man får och vad som riskerar att gå förlorat om den nuvarande utvecklingen fortsätter.
För den som också i fortsättningen vill se ett levande kulturliv i Sverige gäller det att förändra paradigmet eller dö.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Gråt inte mer SVT – TV4 kan behålla ”Bäst i test”
LÄS MER:Det är dags för kockarna att återvända till köket
LÄS MER:Gunnar Bergdahl bör hålla sig till fakta i filmdebatten
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
