Per Klingberg: Kritiker ska inte ersättas av peppiga kommunikatörer

Härom veckan skrev jag en text om ryckigheten i svensk kulturpolitik och vad jag ser som en provocerande okunnighet hos några nyutnämnda kulturministrar (4/5). Ulf Dernevik – tidigare politiskt sakkunnig på Regeringskansliet och specialiserad på kulturområdet – kände sig manad att svara (10/5).

Enligt Dernevik är min text ett exempel på en ogin kritik som sedan länge blivit ett självspelande piano och en okunskap om politikens faktiska villkor. Jag skulle kunna bemöta detta på två olika sätt. Dernevik målar upp en bild av griniga kulturarbetare som hoppas på att någon av de egna ska bli kulturminister, besviket konstaterar att det än en gång gick till en politiker, letar fel i några veckor och sedan släpper bollen. För mig framstår detta ärligt talat lika svepande och icke-konkret som Dernevik anser min text vara.

På ganska kort tid har två nya kulturministrar utnämnts. Nog var väl de mest frekvent nämnda namnen på kultursidorna Lawen Redar (S), Roland Utbult (KD) och Christer Nylander (L), alla både erfarna politiker och väl förtrogna med kulturens villkor. I båda fallen gick posten i stället till oprövade kort.

Och detta med att kulturvärlden efter initialt häcklande sedan tappar intresset och tystnar? Ursäkta, men hur mycket obetald arbetstid har kulturarbetare och humanister det senaste decenniet egentligen behövt lägga på att protestera mot allt från planerade nedläggningar av unika kunskapsmiljöer till kommuner som obekymrat tecknar avtal med digitala boktjänster som fullständigt urholkar författares inkomster?

En sådan replik skulle röra konkreta och lätt påvisbara sakförhållanden. Men jag ska försöka fatta mig kort.

Mitt syfte var inte bara att beklaga mig över svensk kulturpolitiks brist på institutionell kontinuitet och arbetsro, utan också att komma åt de bakomliggande övertygelser som ligger till grund för detta.

Min tes: de flesta svenskar tycks inte betrakta kultur som en kompetens, utan snarare som en essens, så tätt knuten till vårt innersta att den nästan helt saknar en intersubjektiv dimension. Det handlar inte om kulturförakt, utan tvärtom en i grunden sympatisk jämställdhetstanke – men det är ett synsätt som så småningom mynnar ut i antiintellektualism och amatörism.

Den som vill att det ska avsättas mer resurser till kulturen måste ju också veta vad det är för värden man faktiskt vill värna

Dernevik berör inte det här spåret överhuvudtaget. Kanske tror han att jag har fel – eller så finner han det irrelevant. Dernevik gör nämligen genomgående en skarp distinktion mellan "språk, form och symboler” och det faktiska, mellan ”fagert tal” och handlingskraft, där det symboliska saknar egentlig betydelse.

Jag uppfattar den bodelningen som mycket svensk. I längden är den också ofruktbar: hur vi talar om saker är inte betydelselöst: materiella förhållanden och immateriella värden är ju i själva verket sammanflätade.

Den som vill att det ska avsättas mer resurser till kulturen måste ju också veta vad det är för värden man faktiskt vill värna – och den som gärna talar om omistliga värden som inte får gå förlorade bör kunna förklara vilken politik man vill föra för att de värdena ska kunna bestå.

Och hur kan då vi kulturkritiker bäst bidra till en förändring? Knappast genom att ”engagera sig i den dialektik av kritik och beröm som kännetecknar ett framgångsrikt samspel mellan politik, sektor och intresseorganisationer” som Dernevik föreslår. Åtminstone inte om vi ska fortsätta agera som autonoma kritiker och intellektuella snarare än peppiga kommunikatörer.

Hellre då sätta problem under debatt och, om möjligt, bidra till samhällets självkännedom. Vilket var vad min text avsåg.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Varför är det fult att vara expert på kultur?

LÄS MER:Kritik är billigt – reformer är dyrt

LÄS MER:Plötsligt finns det hopp för våra drömmar om det förflutna

Per Klingberg