Jag och några bekanta med snarlika estetiska preferenser brukar ibland tala om att vi är lite lätt traumatiserade av att ha försökt komma in i den litterära världen någonstans kring det sena 00-talet och det tidiga 10-talet. För den som likt mig växte upp med 90-talets massutgivning av fantasy var det ganska naturligt att så småningom utveckla en förkärlek för den tyska romantiken, jugend och symbolism. Som sextonåring råkade jag öppna Bruno K. Öijers ”Det förlorade ordet” och insåg att det ju var poet jag ville bli. Tänk att kunna skriva så här suggestivt, avklarnat och vackert! Men när jag väl började bekanta mig med samtidslitteraturen insåg jag snabbt att inget av det där stod särskilt högt i kurs. I bästa fall var det kitsch som man möjligen kunde leka ironiskt med – i sämsta fall var det djupt ideologiskt suspekt.
Att metaforen var död och att ingen rimlig människa trodde att tillvaron kunde rymma en metafysisk dimension var sådana självklarheter att de knappt krävde diskussion. Den som tyckte och kände annorlunda representerade inte en mottradition utan hade helt enkelt missförstått. Kanske är det den erfarenheten som gör att det känns så märkligt att se hur Eric Schüldts essä om att säga ja till den tidlösa skönheten och nej till allt det fula gör ett smärre segertåg i flödet på mina sociala medier (Expressen 15/5). Bekanta från alla möjliga håll länkar till texten och citerar gillande små utdrag – om allt från att skriva för hand i skolan till att ta avstånd från ”historielösheten och det likriktade” och förslaget om lärkstäder för alla, inte bara de besuttna.
Lever man tillräckligt länge hinner man uppleva hur tidsandan förändras både en och två gånger. Men just den här texten, eller snarare reaktionerna på den, gjorde det påtagligt att något har hänt.
Det verkar helt enkelt inte längre vara en helt hopplös position att älska fantasy, jugendarkitektur eller att vilja hålla relationen till det förflutna levande.
Är jag nöjd nu då? Jag vet inte. Kanske är det bara en odräglig längtan att förbli tillvarons lilla snusmumrik, lite oåtkomlig och vid sidan om. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det känns lite märkligt när tidsandan så påtagligt och plötsligt förändras. Tänk om det är en massflykt undan samtiden och politikens krav som vi ser? Ett uttryck för den reaktionära och djupt illiberala tid som vi utan tvekan befinner oss mitt i?
Det måste i alla fall inte vara så. Beroende på vem du frågar brukar den förste fantasyförfattaren sägas vara George MacDonald eller William Morris – men oavsett hur man skriver genrens historia så börjar den i ett nederlag. Den prästutbildade MacDonald började skriva på allvar först efter att han förlorat sin församlings förtroende och tvingats överge ämbetet. Det resulterade i den formlösa men fascinerande vuxensagan ”Phantastes” (1858), där ynglingen Anodos ramlar in i älvriket och upplever en lång rad äventyr.
På samma sätt började Morris, vars insatser i Arts and Crafts-rörelsen Schüldt uppmärksammar, skriva fantastik på allvar först efter ett allvarligt politiskt nederlag. När han 1890 utmanövreras från The Socialist League drar sig den forne aktivisten tillbaka och börjar skriva en serie sirliga romanser som alla utspelar sig i en medeltidsliknande miljö.
I ingetdera fall är det fråga om någon enkel eskapism, även om det finns forskare och kritiker som har läst dem så. Tvärtom kan böckerna läsas som försök att värna vissa värden som tycks vara hotade på djupet under 1800-talets slutskede, något som också kräver ett visst mått av frihet och avstånd. Förutsättningen för Anodos andliga mognad är att han söker sig till en plats bortom den institutionaliserade religionens.
Genom att söka sig tillbaka till medeltiden kan Morris utmåla ett rättvisare och rimligare alternativ till den hänsynslösa kapitalism han såg omkring sig. Förhoppningsvis kan också våra drömmar om det förflutna och det småskaliga mynna ut i något annat än drömmar om hemmets trygga härd när de gemensamma projekten har havererat.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Varför är det fult att vara expert på kultur?
LÄS MER:Pelle Snusk förkroppsligar våra mardrömmar – då som nu
LÄS MER:Vi borde ta efter Tysklands sätt att behandla klassiker
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
