Säg mig, har det någonsin i Göteborgs moderna historia funnits ett byggnadsverk med högre förväntningar på sig än det i somras invigda Jubileumsbadet i Frihamnen?
Och säg mig, har det någonsin i Göteborgs moderna historia funnits en tid då det varit svårare att argumentera för mjuka värden inom stadsbyggandet?
Jag tror inte det.
Först lite bakgrund: I juni 2011 samlas tio internationella arkitektlag i Gunnar Asplunds rådhus för att utbyta idéer om hur de skräpiga älvstränderna ska bli sprittande blandstad. En exploatering som brådskar, enligt sociologer håller staden på att gå av på mitten, Göteborg påstås vara Sveriges mest segregerade stad.
Frihamnen pekas ut som den viktigaste länken mellan fattiga nordost och rika sydväst. Man beslutar att här, på dessa 40 hektar, ska byggas 9 000 bostäder och 15 000 arbetsplatser. Här ska finnas spårvagn och butiker och krogar och biografer och skolor och en av Göteborgs allra största parker. Tänk innerstad! Fast utan innerstadens höga bostadskostnader, för i Frihamnen ska alla kunna bo, slår politikerna fast. Hälften av lägenheterna ska vara hyresrätter och en fjärdedel av dessa ska vara subventionerade. För nu jäklar ska segregationen brytas, en gång för alla!
Här ordnas tangokurser. En seglarskola etableras. Allt i syfte att medvetandegöra göteborgarna om Frihamnens potential.
Så man bygger en flytande bassäng. Och en bastu. Vilket kan te sig lite bakvänt, att inte börja med stadsplanen, rita in gator och torg, skapa ett robust skelett. Men så länge politikerna inte vet var den nya Götaälvbron kommer landa – om det nu ens blir någon ny Götaälvbro – är det förstås svårt för tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret att veta precis exakt på pricken var spårvagnen slutligen ska rulla. Och när det enda man vet med säkerhet är att man inte vet någonting alls med säkerhet, då tvingas man improvisera. Man bygger lekskulpturer, konstverk, rullskridskobanor – alla provisoriska. Här ordnas tangokurser. En seglarskola etableras. Allt i syfte att medvetandegöra göteborgarna om Frihamnens potential. ”Så snart folk får smak för den här platsen kommer exploateringen gå igång”, verkar ha varit mottot.
Men icke. I december 2017 pausas i stället projektet. Det är kommunala fastighetsbolaget Älvstranden utveckling som tydligen inte vill se någon utveckling av älvstranden. Såvida den inte kan garantera omedelbar vinst, bums, nu medsamma, och det blir ju knivigt med alla de där billiga hyresrätterna. Först 2019, efter två års dividerande, återupptas processen och då är ambitionerna radikalt annorlunda: viljan att motverka segregation, ge möjlighet även för lärare, sjuksköterskor och poliser att bo centralt, har ersatts av business as usual – marken ska erbjudas till högstbjudande.
Det är lite svårt att förstå, att trots alla dessa år av planering, alla dessa investerade skattemiljoner (vart och ett av de tio arkitektlagen fick till exempel 350 000 kronor – 3,5 miljoner bara där), så är badet och den intilliggande parken det enda kommunen hittills lyckats åstadkomma. Det enda permanenta, ska sägas, för strax norr om står i dag 800 temporära prefabmoduler, de sträcker sig nästan hela vägen ut till pirspetsen. Ett initiativ som väl speglar Frihamnens havererade ambitioner: ursprungligen tänkta för flyktingar, uthyrda från dag ett till konsulter och studenter.
Badet slår en bro, en mental förbindelse hela vägen ut till förorten, länkar fattig och rik.
Inte heller bastun – som ju ser ut som någon Frankenstein-kusin till en av de ståtliga giraffkranarna lite längre bort, ihoptråcklad av gamla likdelar från ett skrotupplag, mörbultad, rostig, ett missfoster, en pirat, en Rackham den Röde, som ingen annan stad i Sverige ens skulle ha övervägt att uppföra – inte heller den var tänkt att stå mer än några år. Från början sågs den mest som en billboard, iögonfallande och kul. Men nu, nu renoveras den, strukturen förstärks, och i dag skulle ingen komma på tanken att riva den; sedan bastuaggregatet knäpptes på i februari 2015 lär samtliga pass ha varit bokade, minst 50 000 badare ska ha nött asplavarna.
Även nu, när den står i ett delvis nytt sammanhang, har den en förbluffande närvaro. Rörande uttrycksfull, rå men hjärtlig, en vänlig jätte. Och mycket göttebåssk! Och ändå, trots detta – eller kanske just därför – är det som att allt det nya liksom sätter handen i sidan och ler lite nedlåtande åt den gamle sjörövaren, ”Vemtroruattue?” De två omklädningsrummen och de tre poolerna (en av dem återanvänd från 2015) framstår pimpinetta och avmätta i jämförelse. Saknar attityden. De hade kunnat vara hämtade från vilken annan badanläggning som helst.
Vad denna försiktighet beror på är svårt att säga. Kanske är det prestationsångest? Arkitektkontoret är detsamma, Berlinbaserade Raumlabor (”rymdlaboratorium”), och möjligen tyckte de att det var lättare så länge allt bara var provisoriskt, lite på lek. Eller så handlar det om något så fundamentalt som hud och kropp; ska man catwalka i sitt lycrafodral eller virvelvinda runt där uppe på hoppringen som loopar dig till en höjd av nästan fyra meter, då fungerar förstås inte bastuns rostiga återbruksplåtar som inramning. Eller så rör det sig om säkerhetsföreskrifter; när du har med vatten att göra måste varje risk elimineras. Fast då, å andra sidan, borde ju även de båda lekplatserna i parken vara minst lika tillrättalagda och det är de inte alls. Garanterat säkra, men de framstår otyglade, som om klätterställningarna smällts upp av någon överentusiastisk skolklass. Det har de inte, det är det lokala arkitektkontoret New Order som ritat och delvis byggt och hade jag inte vetat att de samarbetat med konstnärerna Daniel Götesson och Patrik Bengtsson hade jag trott det var Alexander Calder och Jean Dubuffet. Det är lika mycket skulpturpark som lekpark. En full-i-fansk attack på allt slentrianmässigt och det enda i parken som överhuvudtaget knyter an till bastuns anarkistiska arv.
Och att det är populärt säger förstås sig självt. När senast fick centrala Göteborg ett offentligt bad, bemannat, med gratis inträde, öppet för alla?
Det var Kungen och Silvia som invigde badet. Detta ägde rum den 4 juni, men redan den 9 juni bommade de båda saltvattenbassängerna igen, avloppsvatten från älven riskerade tydligen läcka in. Varpå kommunen ryckte ut, intygade att allt skulle vara lappat och lagat inom ett par veckor, ”Vi är klara innan juni är slut”. Men först två och en halv månad senare, den 19 augusti, i sommarens flämtande slutskede, var det återinvigning. Eller vad man ska kalla det, för någon kung fanns inte tillstädes – det bidde någon sommarvikarie som släntrade ut där på pontonen, avlägsnade avspärrningarna, låtsades som ingenting.
Sedan dess ska allt ha fungerat. Hittills har 58 605 besök registrerats. Ett tydligt bevis på badets dragningskraft.
Och att det är populärt säger förstås sig självt. När senast fick centrala Göteborg ett offentligt bad, bemannat, med gratis inträde, öppet för alla?
Och bara känslan av att ligga här, guppa runt i spat, under den väldiga himlen, vid det väldiga hamninloppet, i södersolen, omgiven av dockorna och kranarna, blicka bort mot poolkanten som genom simglasögonen ser ut att helt sömlöst övergå i älven – aaaaahhhh! – det är en stärkande upplevelse. Inte minst för självkänslan. Och inte minst för dem från nordost, får man anta; plötsligt framstår de där glittrande höghushotellen och kontorsskraporna på andra sidan älven inte fullt lika sprättiga och orättvisa.
På så vis infriar Frihamnsexploateringen åtminstone en del av sina högt ställda ursprungsambitioner. Badet slår en bro, en mental förbindelse hela vägen ut till förorten, länkar fattig och rik. Här kan personer från periferin känna sig inkluderade, bemyndigade, samtidigt som vi innerstadsbor lockas ut ur vår ekokammare, får vår världsbild nyanserad en smula.
Det enda som faktiskt är lätt att estimera är effekten på fastighetsvärdena.
Om detta sedan motiverar en investering på 75 miljoner kronor – badets slutnota – är ursvårt att säga. För hur mäter man vinsten av sådant som mindre kriminalitet och bättre skolresultat och mindre arbetslöshet och bättre hälsa? Hur argumenterar man för sådana mjuka värden?
Det enda som faktiskt är lätt att estimera är effekten på fastighetsvärdena. Du behöver knappast vara mäklare för att inse att tomterna närmast bassängerna kommer bli områdets mest inkomstbringande, här kommer alla vilja bo. Och hade kommunen gått vidare med planen på differentierad hyressättning, sammanfört boende från flera olika samhällsklasser och kulturer, då hade ett kosmopolitiskt surr kunnat uppstå här, ett liv mellan husen, en grannskapsatmosfär som vi nog alla njutit någon gång nere på kontinenten. En trivselfaktor som förstås också hade gynnat fastighetsvärdena.
Men icke.
I stället har alltså kommunen nu beslutat att alla sådana satsningar på stadsliv ska stoppas.
Säg mig, har det någonsin i Göteborgs moderna historia funnits en mer kortsiktig planering än i dag?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Låt Hamburg visa vägen till ett vackrare Göteborg
LÄS MER:Låt göteborgarna få bada i älven
LÄS MER:Varför är vi inte bättre på att bygga stad?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
