Terje Carlsson: Hynek Pallas går vilse i frågan om Gaza

Hynek Pallas kritiserar de artister som vill att Israel, precis som Ryssland, stoppas från Eurovision i maj (GP 3/2). Pallas går tyvärr rejält vilse i schlagerdimman när han väver ihop flyktingorganet Unrwa:s verksamhet med sudettyskar och svenska house-DJ:s.

Jag har varit i Gaza i egenskap av journalist vid ett tiotal tillfällen. Första gången var när Israel lämnade Gush Katif, de bosättningar som dåvarande premiärministern Ariel Sharon tömde i augusti 2005. Då intervjuade jag israeliska bosättare samtidigt som de mer eller mindre motvilligt övergav sina hem. Flera murade igen avloppen och brände växthusen. Bitterheten över att tvingas flytta var stor.

Några år senare återvände jag till de gamla bosättningarna, men nu ihop med en palestinsk taxichaufför från Gaza City. Efter att ha dokumenterat de kvarvarande byggnaderna åkte vi till flyktinglägret Jabalia. Här levde Mohammed, som då varit flykting i över 60 år. Hans berättelse blev en del av min radiodokumentär från 2012, ”Leva och överleva i Gaza”.

Mohammed hade levt ett helt liv några kilometer från sin hemby Dimra. Livet i flyktinglägret var fattigt och familjen var beroende av mat från flyktingorganet Unrwa. Barnbarn och barnbarnsbarn gick i Unrwa:s skolor och själv begav han sig till Unrwa:s vårdcentral för att reparera rullstolen. Barnbarnen berättade att Unrwa:s bibliotek varit viktigt under skoltiden.

Mohammeds hemby Dimra finns inte längre, där ligger numera i stället det israeliska samhället Erez och den ökända gränsövergången mellan Israel och Gaza. Mohammed och hans familj är några av de cirka 1,7 miljoner Gaza-bor som räknas som flyktingar med rätt att återvända.

Flyktingarnas status fastslås i FN:s resolution 194 där det framgår att de ska tillåtas få återvända hem. Varför skriver inte Hynek Pallas om detta?

När svenska journalister närmar sig konflikten mellan israeler och palestinier finns några självklara utgångspunkter i form av ett antal FN-resolutioner. Ignoreras resolutionerna kring ockupationen, bosättningarna och flyktingarna leder det till att publiken vilseleds. Kort sagt, för att framstå som relevant så gäller det att ha koll på resolutionerna.

Flyktingarnas status fastslås i FN:s resolution 194 där det framgår att de ska tillåtas få återvända hem. Varför skriver inte Hynek Pallas om detta? Varför ska länder som Libanon eller Jordanien ta ansvar för flyktingarna, i stället för Israel?

I sin iver att misstänkliggöra FN avslöjar Pallas också sin okunnighet om Unrwa, då FN-organet saknar mandat att permanent integrera flyktingarna i de arabiska grannländerna.

Under mina dussintals besök i Gaza, Israel och Västbanken har jag diskuterat de palestinska flyktingarnas öde i hundratals timmar med bosättare, fredsaktivister, Hamas-politiker, Likud-ministrar och andra. Varje samtal påminner mig om frågans laddning. Alla insatta vet att flyktingfrågan är komplex och viktig, vilket gör att den förtjänas att tas på största allvar.

Huruvida Israel ska stoppas från schlagerfesten i Malmö är något för arrangören EBU att hantera på ett objektivt, trovärdigt och seriöst sätt.

Men när Hynek Pallas argumenterar mot en schlagerbojkott genom att sprida felaktigheter om Unrwa, gynnar han de extremister som vill osynliggöra och relativisera lidandet bland de palestinska flyktingarna.

Terje Carlsson är journalist och dokumentärfilmare med särskilt fokus på Gaza.

Hynek Pallas svarar direkt:

Jag har stor respekt för alla som likt Terje Carlsson har arbetat på marken. Desto mindre respekt för dem som – särskilt om de har sett verkligheten – stirrar sig blinda på teorin.

När det gäller flyktingfrågan är mitt exempel med fördrivningen av sudettyskarna inte taget ur luften – det är ett sätt att beskriva verkligheten efter andra världskriget. Sudettyskarna var inte de enda som fördrevs, och det under allt annat än vackra former. Dessa folk kunde ha avvisats. Blivit eviga flyktingar. Fastnat i frågan om att ”återvända”. Så skedde inte. (Läs även Bo Rothstein, Fokus 31/10/23). Tyskarna, liksom Karelens finnar och hundratusentals italienare på annat håll, kom inte likt palestinierna att leva med flyktingskap som inte bara har ärvts över generationer utan upprätthålls och uppmuntras av ett FN-organ. ”Ansvaret” grannländerna tog är del i dagens europeiska stabilitet.

Jag tycker mitt om sudettyskarnas öde, liksom jag tycker mitt om att stå utanför judiska släktingars hem i Prag från före andra världskriget och veta att de inte ens inför sin dödsbädd fick återbesöka dem. Än mindre få tillbaka vad som en gång var deras. Och jag tycker inte att palestiniernas situation är rättvis.

Men tron att ”rätten att återvända” som FN fastslog 1948 numera är ett realistiskt scenario för de dåtida flyktingarna och deras ättlingar – uppåt sex miljoner personer – och samtidigt mena att Israel alls skulle kunna existera, det är ren fiktion. Och, menar jag med försöken att beskriva vad som fostras i Unrwa:s skolor, den är både farlig och kontraproduktiv för framtidsbyggandet hos dessa människor. Det friskriver inte Israel från ansvar. Tvärtom: här finns exempelvis en kompensationsfråga, något som i decennier också varit på tapeten kring sudettyskarna.

Ingenstans påstår jag att Unrwa har mandat att integrera flyktingarna. Tvärtom skriver jag om grannländernas tryck för att så inte skedde. Däremot, att nämna Unrwa:s fina bibliotek utan att ta in den fräna kritik som varit återkommande om skolorna och utbildningsmaterialet – att bara nämna en resolution från 1948 utan att förstå hur flyktingexempel från samma tid har relevans – det är exakt den slags verklighetsfrånvändhet och ointresse för frågans komplexitet som Carlsson anklagar mig för.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kravet att bojkotta Israel är principlöst

LÄS MER:Dubbla medborgarskap har blivit illojalt i Tidö-Sverige

LÄS MER:Hundratals hängdes i grenarna på ”Skräckens poppel”

Terje Carlsson