1930-talet har blivit en återkommande referens. Sedan de borgerliga partierna släppt hämningarna, glömt utfästelserna, och inte bara öppnat dörrarna på vid gavel utan även gjort sig förnedrande beroende av ytterkantshögern, är det populärt att påminna om högerns historiska misstag i 1930-talets Tyskland.
Tron att man kunde tämja de mörka krafterna om man väl släppte in dem i värmen blev som bekant mycket dyrköpt.
Men jag har under en längre tid undrat om det inte är fel 30-tal man refererar till. Visst kan de tyska erfarenheterna fungera som en varningens fyr i dunkla tider, men det svenska 30-talet är mer relevant för vårt vidkommande. Erfarenheterna är precis lika lärorika, men till skillnad från de tyska är de positiva. Så här gör en höger som inte vill förlora sig i mörkret.
Det satt emellertid långt inne och utgången var inte självklar. Högern slöt sig samman 1904 i Allmänna valmansförbundet (AVF) i akt och mening att stå emot den växande arbetarrörelsen och kraven på allmän rösträtt. Skepsisen mot demokratin satt djup långt in på 30-talet.
“Den svenska högern har icke erkänt demokratien som den under alla förhållanden bästa formen för statsstyrelsen. Men högern har accepterat flertalsstyret i dess moderna form som ett ofrånkomligt faktum och inrättat sig därefter”, som Ivar Andersson, riksdagsman och central företrädare i AVF uttryckte saken 1928.
Den unge Jarl Hjalmarson, sedermera partiledare för Högern, konstaterade samma år att “konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare, undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp”.
Svenska Dagbladet tyckte att man borde ge nazisterna tid att “visa vad de förmår”.
Erik Sandberg visar i boken ”Väckelsens vår. När Hitler formade Sverige” hur den djupa skepsisen mot demokratin gick hand i hand med den svajiga hållningen till utvecklingen i Tyskland och i synnerhet till Herr Hitler.
Föraktet för pöbelfasonerna på gator och torg blandades med en illa dold beundran för de nya vindarna av folkgemenskap och nationell samling mot kommunismen och klasskampstänkandet.
Ivar Andersson uppmanade 1933, alltså efter Hitlers makttillträde, ungdomen att bekämpa upplösningstendenserna som det demokratiska styrelseskicket riskerade att medföra. “Den nationella revolutionen i Tyskland kan i det avseendet tjäna som förebild”, skrev han.
“Nazisternas passionerade folkrörelse skulle kanske kunna uträtta något bestående”, trodde han. Intressant nog var det just på våren 1933, efter att nazisterna tagit makten, som tongångarna blev mer positiva från högern. Svenska Dagbladet tyckte att man borde ge nazisterna tid att “visa vad de förmår”.
I högerns stora Medborgartåg i Stockholm i maj 1933, som samlade tusentals demonstranter, var det svårt att skilja den nationella väckelseyran från tongångarna i Tyskland. När tåget kommit fram till Djurgården höll partiledaren Arvid Lindman ett tal utan någon kritik mot Hitler.
När Dagens Nyheter beskrev angreppet på oppositionen i Tyskland som “bestialiskt”, tyckte SvD att DN:s språkbruk vittnade om “obehärskat raseri”.
Det fanns vid den här tiden en utbredd oro inom högern för en massflykt av väljare till nazisterna. AVF beslutade att bilda en Högerfront, som skulle rikta sig till alla nationellt och konservativt sinnade medborgare. I ett upprop, som inte nämnvärt skilde sig från Furugårdsnazisternas, manades till engagemang för att föra den fosterländska kampen till seger.
Högerns ungdomsförbund, SNU, gick ännu längre. Ordförande Elmo Lindholm framhöll att högern i Sverige måste lära sig av de tyska nazisterna när det gällde systematisk propaganda och satsa på uniformer, kampgrupper och fanparader. Han ville se “en svensk motsvarighet till italiensk fascism, tysk nazism och den finska Lapporörelsen”.
Resultatet blev “gråskjortorna”, en kampgrupp i stålgrå skjortor, blå slips och armbindlar med SNU-märket.
Men hösten 1933 händer något. Högern sätter ned foten. Man bryter med SNU – om än främst för deras antikapitalistiska ekonomiska politik – och bildar ett nytt ungdomsförbund, Ungsvenskarna, som tydligt markerar mot nazisterna. Nu håller Arvid Lindman ett tal där han tar avstånd från inte bara kommunisterna, som han länge velat förbjuda, utan även nazisterna. Nu jämför han Hitlerregimens beteende med kommunisternas i Sovjet.
Flera saker hade hänt. Högern hade insett att det inte bara var socialdemokrater och kommunister som fängslades och mördades i Tyskland. Systerpartiet var nu förbjudet och även högerpolitiker försvann i natten.
Dåtidens höger hade gjort ett val och stängt dörren.
Socialdemokraterna hade därtill länge pressat högern att ta avstånd från nazisterna på samma sätt som de uppmanades att ta avstånd från kommunisterna.
Ytterligare en avgörande händelse var Socialdemokraternas historiska uppgörelse med Bondeförbundet. Det öppnade inte bara för ett 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det ryckte därtill undan mattan för den breda konservativa samling för fosterlandet som Högern drömt om tillsammans med bönderna.
Med krigsutbrottet 1939 och högerns beslut att, efter tvekan och spel i kulisserna med både kungahuset och militären, ingå i samlingsregeringen var ytterkantshögerns öde definitivt beseglat. SNU bildade ett eget parti men gick snart samman med Furugårds nazister. Nazisterna var nu fördelade på tre partier och kom aldrig att få något inflytande i Sverige.
Dåtidens höger hade gjort ett val och stängt dörren.
Erik Sandbergs bok visar att dagens höger har lite att lära av sin föregångare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Antingen dödar spårvagnen mig – eller Göteborgsvitsen
LÄS MER:Recension: ”De avvisade” av Christoph Andersson
LÄS MER:Recension: ”Hand i hand med barnen till Treblinka” av Margit Silberstein
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
